.

Jag tassade upp från sängen och stängde tyst dörren in till mitt sovrum. Mammas och pappa låg på andra sidan av svitens vardagsrum. Min resväska låg intill väggen och jag böjde mig ner och slog upp locket. Jag flyttade undan några kläder så dragkedjan till innerfacket syntes och jag drog ner den. Tryggt där inne låg min dagbok gömd. En svag doft av hallonsaft slog upp mot mig när jag plockat upp den i famnen och tassade tillbaka till sängen. Den senaste skrivna sidan slogs upp automatiskt när jag öppnade den välskrivna boken.

"jag vet inte om jag ska hoppa eller ligga (som i ligga på en säng för att vila och inte det andra rajtantajtan man kan göra på en säng så att säga..), om jag ska skratta eller gråta. Jag, Julia Santoine, är världshistoriens klantigaste människa. Någonsin! Jag vill bara försvinna under en sten och aldrig visa mig igen. Jag krockade med Harry.Fucking.One.Direction.Stylesien jävla mataffär för att jag beundrande kollade ner på det rosa golvet. Han landade bredvid mig och hjälpte mig upp. Men jag antar att det var ett svart drag att krocka med honom för han fick dåligt samvete att jag och Mic ska få gå på deras konsert i Sverige!!!! Men det jag inte förstår är att hur kunde jag hålla mig så lugn när min största kärlek stod framför mig. Och nu känns det så pinsamt eftersom jag har fantiserat så himla mycket om honom...Julia, Julia, Julia.. ."

Jag lade ner dagboken igen i sin gömma och sträckte mi efter mobilen. Det spelade ingen roll vad klockan var eller om jag skulle råka väcka Harry i Paris, jag var bara tvungen att berätta för honom.

Harrys perspektiv

"how did she look?" frågade Niall på sin irländska dialekt.

"she was so beautiful, you can't even imagin. " svarade jag och log mot killarna som satt på andra sidan köksbordet. Alla smuttade på ett glad med cola utom jag, dom inte kunde dricka något, min mage gick på helvarv.

"why? Why me?" klagade jag och tog mig för pannan.

"oh no, Harry, don't say that" Liam kollade på mig och skakade på huvudet.

"Haz, stop it" sa Zayn i mun på Liam.

"you should be happy that you met her" sa Louis i tredje stämma. Niall nickade instämmande. Jag skrattade och kollade på dem. "have you guys been talking about what you all are gonna say if I would breakdown or what?"

"no, we just think the same" sa Liam. Äggklockan, som nu fick kallas för pastaklockan ringde ute i köket och Liam och Niall smet iväg.

"Can't you tell us what we are being served this evening more than pasta?" ropade Zayn efter dem men inget svar hördes. Han ryckte på axlarna och muttrade något som lät som "apparently not". I samma stund plingade min mobil till med den speciella signalen. Alla killarna hade nu lärt sig den och Niall och Liam tittade ut från köket. Jag öppnade det och läste högt.

"I hope I don't wake you up, but I gotta tell you! You know I like One Direction right? Yeah, I met Harry Styles in the store today here in London!! Omg he's soooo hot! And I was such a dumb ass to ran in to him so he fell!! What am I gonna do Harry?! Xx Julia"

"yeah, what are you gonna do Harry?" frågade Louis.

"yeah...what am I gonna do?" frågade jag uppgivet men jag kunde inte låta bli att glädjas lite av hennes gulliga komplimang.

Jag heter Gabriella som några av er kanske redan vet, och jag är 15 år. Jag kommer från världens bästa stad, Göteborg! Jag går i skolan och ska börja i nian nu efter sommaren. Jag har twitter som ni gärna får följa men jag varnar er, jag är inte så bra på att uppdatera den. ;)

Och såhär ser jag ut!

Jag måste bara säga hur fruktansvärt glad jag blir när jag läser era fina kommentarer! Tack, tack, tack, tack!! Satt och log som ett fån mot mobilen så folk på bussen måste ju ha undrat vad det var med mig hehe. Ida undrade också om jag kunde lägga upp lite fakta om mig själv och självklart kan jag det! Det kommer upp i ett annat inlägg alldeles strax. Kram på er alla läsare!

Harrys perspektiv

”What’s your name?” frågade jag för att se om det skulle klarna upp lite i minnet.

”Julia”

”Julia. I like it. Sounds cute.” men precis när jag låtit orden lämna mina läppar slog det mig vem jag troligen stod framför. Det var precis det jag skrivit till en viss person för ett tag sedan. För att vara helt säker fanns det en följdfråga som jag behövde ha svar på. ”where are you from?”

”is my english that bad?” skrattade hon.

”no, no! I didn’t mean it that way, you just didn’t sound british.” jag försökte rädda upp situationen och skrattade lite svagt.

”yeah I see, you were actually right. I’m from sweden.” ordet spelades upp som i slowmotion för mig. S-W-E-D-E-N. Nu visste jag säkert vem det var som stod framför mig och skrattade. Julia. Min kära sms-kompis. Hon var vackrare än jag kunnat gissa och hennes skratt var så bedårande. Hur ska jag få träffa henne igen utan att avslöja att det är jag som hon har sms:at med en lång tid. Eller var det här det rätta tillfället? Vad i hela friden ska jag ta mig till? Det var då det slog mig.

”hey..emh.. would you like to come to our concert in three weeks in sweden? I feel so bad about running in to you.” and lying to you like a pig, hade jag också velat säga. Julia kollade stod och gapade igen.

”are you kidding me?”

”eh..no. my management will send the tickets to your mail” skrattade jag. Hon började hoppa upp och ner innan hon gav mig en kram. Det var något inom mig som pirrade till när jag kände hennes beröring men jag stötte bort det med en gång. Herregud Harry. Du ska köpa godis, inte stöta på tjejer tänkte jag.

”tickets like in plural?” hon slutade hoppa och kollade på mig med en seriös blick.

”yeah, I was thinking that you maybe wanna bring a friend?” hon sken upp i ett leende och bara stod och nickade en lång stund.
”are you breathing?” frågade jag osäkert när hon stått i samma position ett tag. Hon skrattade och nickade.

”I’m…fine! Just fine.” Jag kollade ner i famnen på henne och såg att hon bar på samma chips påse som jag hade liggandes i min korg.

”these are the best crisps aren’t they? Or should I say chips, that’s what you say in sweden right?”

”I haven’t tried them actually” hon skrattade och kollade ner på sina chips. ”so they are tasty? Good.”

”yeah..”

”it was really, really nice to meet you Harry, but I have to go now before my parents start to think that I have been kidnapped or something.” hon skrattade sitt gulliga skratt och på något konstigt sätt smittade det av sig. Jag skrattade med henne tills en gammal tant gick förbi och glodde surt på oss. Jag hostade till lite besvärat och rättade till håret.

”wow, the famous swoosh.” sa hon och jag nickade med ett leende på läpparna. Julia tackade för biletterna och jag fick hennes mail. Vi skildes åt och gick sakta hem

Tweet efter tweet från olika kändisar visades på skärmen av min iphone men ingen från någon i One Direction. Jag suckade och fick istället söka på var och en av dem för att se vad de hade uppdaterat med det senaste. Jag började med Niall och läste en rad med tweets. Det mesta bestod av att han var hungrig och att hela bandet satt i turnébussen på väg hem till London från Sheffield. Men de tweetsen var skrivna för några timmar sedan så de kanske redan var hemma i London? Mina förhoppningar gjorde mig en aning piggare efter den uttröttande flygresan. Men chansen om att träffa dem var ju trots allt väldigt liten. Om jag hade rest med Michaela så skulle vi kunna leta upp dem, kanske hänga lite på Milkshake City om de nu fortfarande stannar till och tar en milkshake där. Eller kanske på Nandos? De två ställena var nog det mest troligast att stöta in i någon av Harry, Louis, Liam, Niall eller Zayn. Eller varför inte alla samtidigt?

”Julia, kan du gå ner till affären på hörnet och köpa lite gott inför ikväll medan jag och pappa bokar biljetter inför imorgon?”

”Visst.” jag svarade mamma och kämpade mig upp från den sköna hotellsängen. Rummet var innrett i bruna nyanser och var stålade fint. Vi hade kommit till hotellet för ungefär 30 minuter sedan och skulle snart ge oss ut på Londons gator. Mamma och pappa skulle boka biljetter till en musikal som visades imorgon kväll. Jag tog på mig jeansjackan eftersom det var lite småkyligt i luften trots att det bara var början på september och stoppade ner fötterna i mina bruna boots. Jag ropade hejdå och utan att vänta på svar lämnade jag rummet. Hissen var på samma våning så det tog inte lång tid förens jag var ute på den folkproppade gatan. Jag svängde in på en mindre gata åt höger och gick en liten bit innan jag såg skylten till mataffären. Med snabba steg gick jag bort mot den. Väl där inne såg allt ganska likt hemma i mataffären. Affären var stor, men ganska tom. Det stod endast en person i kö till en av de sex kossorna och en ung kille med sin flickvän – antagligen, skulle kunna vara hans jämnåriga syster dock, men vad vet jag – som stod och grävde i glassdisken. Samtidigt gick det förbi en anställd och jag var inte sen med att fånga tag i honom. Han var klädd i en rosa shorta med "London Groceries." 

”Excuse me, do you know where I can find the snack department?” frågade jag och log.

”Yes, you just turn left here after the shelf with washing power and you will see it.” han log tillbaka och skyndade iväg.

”Thank you!” ropade jag efter honom och han vände sig om och log ännu en gång. Jag följde hans vägriktningar och kollade mig omkring medan jag svängde runt hörnet. En lite bit fram fylldes gångarna med alla möjliga sötsaker. Jag fyllde famnen med lite allt möjligt. Chips och några godis påsar, en Sprite och en chokladkaka. Jag kollade ner i golvet och märkte att jag stod på ett illrosa kakelgolv, precis som shortan på affärsbiträdet. Min första tanke var att Michaela skulle älska det! Jag fortsatte gå mot kassan med blicken vänd ner tills jag kände hur jag stötte ihop med någon riktigt hårt. Inte nog med att själva krocken gjorde ont så gjorde landningen, på det fina men ack hårda golvet, ännu ondare. Personen som hade fallit offer för min klumpighet låg på andra sidan av mig och allt jag såg var ett virrvarr av bruna hårlockar. 

Två veckor senare – resan till London

”Åh, jag kommer sakna dig så mycket!” jag ville inte släppa taget om Michaelas famn när vi skulle åka upp för rulltrapporna till säkerhetskontrollen. Hon kramade om mig hårt men släppte sedan.

”jag kommer sakna dig med, men vi ses om en vecka igen. Och ni har ju Wi-Fi på hotellet så du kommer ju kunna skicka medelanden med WhatsApp, precis som du gör med Harry.” hon log mot mig och jag nickade.

”kom nu, vi måste skynda oss” sa pappa och kollade på klockan. Det var andra gången som jag var på en flygplats med pappa utan kostym på. Första gången var för tre år sedan när vi åkte till New York. När jag var mindre hade jag alltid velat följa med när mamma skjutsade honom till flygplatsen för att arbeta. Då hade min dröm varit att bli pilot precis som pappa men efter en period med bratz-dockor och my little pony hade jag ångrat mig och velat bli frisör, som de flesta tjejer i sju-års åldern. Men idag var jag säker på vad jag ville syssla med i framtiden. Jag ville öppna en egen butik och sälja konst. Min konstnärliga ådra hade jag fått från morfar. När jag inte hade något att göra tog jag alltid upp ett block och en penna och bara ritade och skissade. Det var ju faktiskt på en konstklass i årskurs ett som jag hade träffat Michaela. Min blå färg hade tagit slut och hon hade erbjudit sig att låta mig få dela med henne. Sedan dess hade vi varit oskiljbara. Och nu stod hon här framför mig. Vi skulle inte ses på en hel vecka, vad som för oss kändes som ett helt år. Jag kastade mig i famnen på henne en sista gång innan vi stegade bort mot säkerhetskontrollen. På vägen dit vända jag mig om ett flertal gånger för att se min bästa väns röda hår försvinna längre och längre bort. Innan jag stängde av mobilen skickade jag iväg ett sista sms till Harry. ”well…i’m at the airport now and i guess you’re too? I hope you’ll have a great week in Paris. Xx Julia”.

”Hej, det här är er kapten som talar och det är jag och min besättning som kommer att ta er till London idag. Vi beräknas landa 12:50 på Heathrow Airport. Vi här ombord hoppas att ni får en trevlig resa med British Airways. Tack.” Jag kollade upp på pappa som satt och läste dagens tidning. Jag log stort mot honom eftersom jag visste att han såg mig i ögonvrån.

”vad är det Julia?” sa han och jag kunde se hur hans mungipor drog uppåt.

”brukar du säga så?”

”ja ungefär, men jag säger ju SAS istället för British Airways.”

”kan du inte säga vad du säger pappa, snälla?”

”haha nu låter du som om du är 10 år igen”

”men jag är snart 17 och vill veta. Spelar det någon roll hur gammal jag är eller?” jag knuffade till pappa lite löst på armen och han skrattade.

”Hej, det här är er kapten – väldigt viktigt att säga sitt namn- Antonio som talar och jag kommer att flyga er tillsammans med besättningen ombord till – ja det land vi är på väg till –. Vi ska göra vårt bästa för att ni ska få en så trevligt flygtur som möjligt. Vi beräknas landa på – flygplatsens namn- vid - och tid - .Tack”

Mamma tittade fram på andra sidan av pappa och kollade på mig och sen pappa med rynkad panna.
”pratar ni jobb nu? När vi har semester?” pappa kysste henne och sa bara ”jaja” och kollade på mig med en rolig min.


Harrys perspektiv

Jag drog händerna genom håret fram och tillbaka och la luggen på rätt sida. Sedan begav jag mig ut från hotellporten efter Niall. Paul gick efter mig och såg till så det inte kom några galna fans efter oss. Det stod endast ett litet gäng utanför hotellet i . Vi hälsade och tog lite kort och fortsatte sedan mot bussen där Louis, Liam och Zayn redan satt och väntade. 

”What took you so long? I wanna come home to London today” sa Zayn.

”Harry had to use the men’s room” sa Paul och satte sig i framsätet tillsammans med turnébussens chaufför. Niall och jag slog oss ner i soffan där de andra satt.

”Are you okay?” frågade Liam och fick alla killarnas uppmärksamhet. 

”I just got a text from Julia whishing me to have a good time in Paris. I feel so bad about lying to her” sa jag medan jag fingrade nervöst på mobilen.

”tell her then!” sa Louis och kollade på mig med sina gråblå ögon.

”tell her what? That I have been lying to her the whole time and that I am Harry Styles from One Direction? Like she would believe me…” Bussen började köra och tanken på att snart vara hemma i London igen fick mig åtminstone att slappna av lite. Efter två hela månader ute på turné i hela Storbritannien med en show nästan varje kväll tog rätt rejält på krafterna. Vi skulle i alla fall få vara hemma med bara några enstaka intervjuer i tre veckor innan vi skulle till Sverige och börja spela in vårt andra album och även ha en liten konsert i Stockholm. Sen skulle vi till USA och så fortsatte planerna ända till 2013.

”well if you could arrange a meeting in London now and you can tell her that way” sa Zayn och lös av lycka. Hela hans ansikte strålade åh-vilken-bra-idé-jag-kom-på.

”and you think she would agree to just meet some random guy saying he’s Harry Styles?” sa jag och de andra började skratta. Zayn fick ett annat ansiktsuttryck men sprack upp i ett leende.

”Okay.. your right. My idea sucks.” Alla skrattade och lutade sig bak i soffan. Men tankarna fortsatte i mitt huvud. Vad skulle jag göra?

Jag vill bara säga ett stort TACK till er som kommenterar och skriver så fina saker. Det är verkligen det som får mig att vilja skriva när det går lite segt. Och självklart till alla som läser. Det har kommit en mängd nya läsare de senaste dagarna och jag vill säga välkomna till er! Hoppas att ni kommer vilja stanna kvar o läsa novellen. Nästa kapitel kommer ut lite senare idag. Många kramar!

"C…hm.. Cindy maybe? I’m sorry for such a late answer but I have an explanation. My parents just told me that we’re going to London!!! Can you imagine! My biggest dream. Do you live close to London?”

Jag suddade ut meningen sista meningen. Men skrev dit den igen. 

”Mic! Ska jag fråga om han bor nära London?” ropade jag i en förhoppning om att Michaela skulle höra mig från undervåning. Hon satt på toa på övervåningen och jag på nedervåningen. Efter att vi båda hade delat på en hel kladdkaka så blev vi också i rätt så akut behövlighet av närmsta toalett. Michaela hade offrat sig och skyndat sig upp för trapporna. Toan här på nedervåningen låg precis vid Tines och Johns rum, Michealas föräldrar, och de är ett konstverk i sig.

”ja gör det!”

”det låter inte för mycket ’på’ då?” 

”nej, varför skulle det göra det? Ni är ju typ kompisar!” ropade Michaela. Jag följde hennes råd och skickade iväg smset.

”vad börja….på förresten?” frågade hon men jag hörde inte ett ord. 

”vad sa du?”

”vad börj… äsch, jag kommer ner.” Jag hörde hur hon spolade, hur kranen sattes på och snabba fötter i trappan sedan kom hon in rusandes på toa. Hon viftade med handen framför näsan och skrattade. 

”här luktar det inte rosor inte…” 

”du ska nog inte säga något för jag slår vad om att din toalett inte heller luktar rosor” svarade jag och vi båda skrattade. Hon hoppade upp på handfatsbänken och tog upp en nagelfil från en liten korg där hon bevarade alla sina manikyr-prylar. Hon kollade snabbt upp så mig och frågade:
”så.. vad började hennes namn på?”

”C” sa jag och kollade ner på Harrys sms. 

”är det bara jag som tycker att allt leder till Harry Styles?” sa hon helt plötsligt och jag kollade konstigt upp på henne. 

”vad menar du Mic?” 

”Jo men hör här. Han heter Harry, bor i England, älskar att sjunga och har en bror som heter Gem. Harry Styles heter Harry – obviously haha-, bor i England, älskar att sjunga och hanssyster dock, heter Gemma. Hör du inte hur likt allt är? Och Harry skrev ju att sms:et var till en tjej som började på just C, och Styles var ju tillsammans med just Caroline Flack." sa hon och betonade C i Caroline lite extra tydligt. 

”ge mig inga förhoppningar tjejen!” skrattade jag men tänkte på hur likt allt faktiskt var. Jag slog genast bort tanken. Klart att en av världens mest kändaste personer inte skulle sms:a med en tjej från Sverige.

”Och Harrys Styles föräldrar är skilda, det är inte Harrys som jag sms:ar med!” kom jag på men Michaela bara himlade med ögonen och skakade på huvudet. 
Min mobil vibrerade och jag kollade ner. ”Wow! That’s great news! Yes, I live about 30 minutes outside London.”

”Michaela!!! Han bor bara 30 minuter utanför London!! Fattaru’!!!” Michaela kollade upp från sina naglar på mig med uppspärrade ögon. 

”NÄHEE! Tänk om ni kan ses? Fråga honom!” sa hon glatt.

”säker? Han kanske inte vill..” sa jag osäkert. 

”sluta dummer! Om han inte hade velat ha kontakt med dig hade han väl inte sms:at med dig i två veckor varenda minut typ?” Jag skrattade och ryckte på axlarna. 

”fine, jag frågar.” sa jag uppgivet. 

Harrys perspektiv

"im gonna rest” sa jag och var på väg in till det sovrummet på turnébussen.

”but we’re gonna watch a scary movie! I need my Hazza to hold me when I get scared” sa Louis och slängde sig på soffans och låtsas grät. 

”you will be fine babe!” sa jag och skrattade.

Jag la mig i min slaf på turnébussens och njöt av tystnaden. Tur att det fanns en bra ljudisolerad dörr in till det lilla ”sovrummet”. Jag tog upp min mobil från fickan och i samma sekund pep den till. Det var Julias signal. Den jag hade hört de senaste två veckorna och när jag inte hörde den, längtade jag efter signalen. Hon var så himla rolig, och snäll, och grym, och svensk, och söt antog jag. Jag hade inte sett en bild på henne men hon hade berättat lite om sin familj och då kom det fram att hon hade ärvt sin pappas italienska gener med brunt hår och sina långa 179 cm och att hon hade ärvt sin mammas svenska ljusa hy och blå ögon. Det lät bra i mina öron. Jag öppnade sms:et och fick en orolig känsla i magen när jag läste det. ”only if you want…but I was thinking and I thought that maybe, you would like to come in to London and meet me?” Hon ville ses. Träffas på riktigt. Öga mot öga. Jag hoppade ner från min översäng och slog upp dörren. Zayn och Louis som satt närmast hoppade till och skrek av chock. 

”Jeez Harry! You can’t scare us like that! Phhft!” utbrast Zayn och kollade upp på mig med stora ögon. Louis såg lika skrämd ut han med. Jag, Niall och Liam skrattade en lång stund åt deras reaktion och när vi äntligen kunde andas ordenligt harklade jag mig och sa:

”Okay lads, I have a problem. Julia is coming to London on a holiday with her parents and she wants to meet me. What am I gonna do?” 

”just tell her you can’t? That you are away with your parents exactly that week.” sa Niall och log. 

”or tell her the truth, that’s what I’ve been thinking the whole time.” sa Zayn och kollade på mig med sina ärliga ögon.

”or you just stop texting her and get back together with me!” sa Louis och började låtas gråta igen. Liam låtsades trösta honom och jag bara skakade på huvudet och skrattade. 

”Lou, I will never leave you.” sa jag och klappade honom på benet. 
”but i think I’m going for Niall’s suggestion. Thanks guys.” sa jag och log och stängde in mig i sovrummet igen. Jag skriv in mitt svar och skickade iväg. Jag fick väldigt dåligt samvete för att jag ljög så kraftigt mot Julia men jag antar att det var det bästa jag kunde göra av situationen. 

Idag får ni ett långt kapitel som lite komensation för den dåliga uppdatering här i veckan. Hoppas att ni gillar det!

Harrys perspektiv

Jag tittade ut över folkmassan när spotlightsen släcktes. Det svaga ljuset från arenans lampor på väggarna lös upp tillräckligt mycket för att vi skulle kunna se den otroligt stora mängden människor som stod och applåderade och skrek. Jag kollade bort mot Zayn, Niall, Liam och Louis som stod och log och försökte hämta andan efter ’I want’, sista låten på kvällens konsert i Dublin. Jag kastade en slängkyss åt några tjejer som stod längst fram och grät hysteriskt. De tog tag i varandra och skrek ännu mer. Ja skrattade åt dem och vinkade till resten av publiken. Jag såg hur Niall och Louis redan var på väg backstage och hur Liam och Zayn börjat vända sig om. Jag gjorde det samma och skuttade in bakom de stora väggarna som blockerade publikens insyn till bakom scenen.

Folk backstage klappade oss på axeln och berömde oss generöst för kvällens uppträdande. Ord som magnifikt, fantastiskt och alldeles underbart förkom ett flertal gånger. Men det fanns bara ett ställe jag ville till nu och det var i det rum där min mobil låg och väntade. Förhoppningsvis fanns ett svar från Julia. Hon hade inte svarat på flera timmar, hon som vanligtvis svarade efter några sekunder.

”Liam, she hasn’t answered for three hours, and she usually answer in like five seconds!” klagade jag när jag tog upp min mobil. Liam som var den ändå som hunnit ikapp mig in till vår loge tog mig i nacken och sa:

”Take it easy Haz. She’ll text you. She probably just forgot her phone or something like that.” Jag nickade och fick intala mig att det säkert var så. Men tankarna flög iväg på andra tankar.

”But what if she’s figured it out that I am Harry Styles?”

”Why would she?” Liam kollade förvånat på mig medan drog av sig sina scenkläder. Han slängde den vita skjortan i en korg som vår stylist uppmanat oss att lägga alla våra smutsiga kläder i efter showen så det skulle bli lättare för henne att få med allt till tvätteriet. Han tog på sig en vit t-shirt och en stor pälsig mössa med långa stroppar som hängde ner som antingen gigantiska öron eller som skulle förställa armar. Jag förstod mig inte riktigt på den då den hade små björnöron uppe på huvudet så Liam såg ut som en björn. Jag knäppte upp min skjorta medan jag började förklara.

”I wrote that my name is Harry, that I’m from England and have a brother named Gem – ’cause I don’t want to lie to much – and that I love to sign...” Jag slutade prata när Liam började skratta. ”… and what’s so funny?” jag slängde min skjorta på hans huvud.

”Did you said you had a brother named Gem?”

”Yeah? It’s a boy name. And it’s close to Gemma, like my sisters name.”

“clever” han tog sig för hakan och försökte se ut som en smart professor som funderade. ”okay, I don’t why I laughed, it wasn’t funny, I’m sorry man. What were you about to say?” frågade Liam och slängde sig i soffan. Han kastade min t-shirt till mig och jag drog den över huvudet.

”Emh…yeah, I told her that the girls, that I wrote the text to, name started whit a C, and I bet she thought of Caroline…”

“Harry, you worry too much!” Sa Liam men diskussionen bröts när vår stylist Caroline kom in.

”guys, come here! I wanna take a picture of you two. I’m making a little collage to put up in Lux’s room.” Liam och jag kollade på varandra och ställde oss upp bredvid varandra precis när Louis som gående förbi med en hatt på huvudet. Han satte den på mitt och stack sedan iväg igen.

”Haha sure! What wouldn’t we do for baby Lux?” sa jag, rättade till hatten och log. Mitt i leendet hörde jag hur min mobil fick ett sms med en speciell signal. Den speciella signalen när jag får sms från Julia. 

Två veckor senare

"but come on! Tell me! It must have been meant to a girl? I mean 'Your eyes are like the ocean. Deep, blue and dangerous. I can watch them for what feels like forever, if you only let me. Please. I love you so.' that sound like something you write to a girl. "Mina fingrar smattrade över iphones spruckna skärm. En incident som inträffat för några dagar sedan då mobilen bara slank ur handen påväg till bussen. Underlaget råkade, oturligt nog, vara en grusväg. Och gissa om mamma blev glad när jag kom hem efter skolan. Hennes röst hade gått från trevlig till arg surtant. Och eftersom det var fjärde gången på ett halvår så kanske jag kan förstå mammas reaktion. Jag slog på tv:en i väntan på Harrys svar. Vi hade sms:at varenda dag i två veckors tid. Harry gick i skolan i England, vart i England har jag ingen aning om, jag hade inte velat fråga eftersom jag kände mig lite som en stalker, och han var arton år. Han hade en storebror som hette Gem och bodde fortfarande med sina föräldrar. Han älskade att sjunga, kul att vissa fick turen att få en vacker sångröst medan andra låter som en skata som har halsfluss som jag själv.... Mobilen vibrerade till och jag låste snabbt upp den.

"okay..might have been to girl. "

"what's her name?" skrev jag ivrigt och konversationen var igång.

" I can't tell you"

"oh come on Harry!"

"no ;)"

"well, can't you at least tell me the first letter in her name?" Mitt intensiva skrivande avbröts av en knackning på dörren.

"kom in" ropade jag och pappas huvud stack fram bakom dörren.

"kan du komma ner en stund? Mamma och jag skulle vilja prata med dig om en sak."

"eh..okej" sa jag osäkert medan jag reste mig upp ur sängen och glömde mobilen liggandes på sängen. Jag följde efter pappa ner och såg mamma sitta på ena fåtölj-armstödet. Hennes blonda hår var uppsatt i en tofs på huvudet så man kunde se hennes isblå ögon ännu tydligare. De var källan till min ögonfärg. Jag hade fått pappas längd och hårfärg, mammas ögon och hudfärg. Hon log mot mig och klappade på sätet vid henne. Jag kollade bak mot pappa som nickade uppmuntrande.

"vad konstiga ni är. Har jag gjort något?" frågade jag och satte mig långsamt ner i fåtöljen.

"nej Victoria, nu kan jag inte hålla mig längre." sa pappa och såg ut som ett litet barn på julafton. Hans bruna ögon gnistrade och hans vita tandrad blottade i ett leende.

"jaja, okej då. Ska jag börja?" frågade mamma och pappa nikade till svars.

" jo vi vet ju att du gärna skulle vilja resa någonstans men att jag och pappa var varit så upptagna på sista tiden. " hon tog en paus och kolla ner på mig.

"så jag och pappa hade tänkt att ta med dig till ...." hon vänta ännu längre innan hon avslöjade svaret.

Mikaelas perspektiv

"Mikaela! Din mobil ringer" ropade pappa från vardagsrummet. Med snabba steg ut från köket hann jag precis få upp mobilen och svara i tid.

"Mic!! Gissa vart jag ska" Julias röst var spänningsfylld och hon lät överlycklig.

" jag har ingen aning! Vart?" svarade jag nyfiket.

"L-O-N-D-O-N"

Nu är jag hemma igen men har dock åkt iväg till en kompis lantställe så uppdateringen kommer tyvärr inte bli den bästa men jag kommer hem imorgon igen. Det kommer komma upp ett kapitel idag som jag sitter och skriver på mobilen nu. Tack för att ni är så uthålliga och väntar. Kram!

”men säg nu då!” klagade jag när Michaela bara satt och log stort borta i hörnet. Nästan hela hon var gömd bakom de stora fluffiga kuddarna som prydde hennes säng.
”ge mig en ledtråd i alla fall!”

”han har samma namn som någon du verkligen gillar” svarade hon lömskt.

”emh.. Antonio?”

”men.. seriöst? var din pappas namn det enda du kunde komma på eller?”

”men jag gillar ju honom?” försvarade jag mig med men insåg ganska snart hur töntigt svaret det var.
”men vadå gillar? Känner jag honom?”

”på sätt och vis.”

”Mic, hur kan man känna någon på sätt och vis?” utbrast jag och skrattade.

”Jo men du vet ganska mycket om honom men han vet inget om dig” sa hon med ett finurligt leende på läpparna.

”äh, ut med det bara!” sa jag uppgivet. Michaela kröp upp från hålan bland kuddarna och satte sig bredvid mig. Hon kollade djupt in i mina ögon innan hon räckte över mobilen. Jag tog snabbt emot den och stirrade ner på skärmen. ” I am Harry” läste jag och kollade upp på en leende Michaela.

”Aha, nu förstår jag. När menade att jag visste mycket om honom och han inget om mig så tänkte du på Harry Styles?” Michaelas meningar klarnade upp i huvudet på mig och jag skrattade åt tanken. Han hette Harry. Precis som min favorit kille på hela planeten. Precis som Harry Styles. Michaela reste sig upp och hoppade ner från sängen.

”vill du ha glass?”

”you know I do!” Jag reste mig hastigt upp och började med snabba steg gå ut från rummet. Jag mötte Michaela och hon la armen runt mig.

” Tack för att du är så..” hon stannade upp och liksom tänkte på ordet innan det lämnade hennes läppar ”..bäst. ”

”Åh, fina du!” fnissade jag och la min arm om henne. Vi kollade busigt på varandra när vi nådde trappan och som om vi läst varandras tankar hoppade vi tillsammans jämnfota ner för trappstegen. Samtidigt som jag skulle ta sats för att ta ett nytt hopp kände jag hur foten landat för nära kanten och den försvann under mig. Jag gled smärtsamt ner steg för steg på rumpan tills jag nådde golvet. Michaela kiknade av skratt bakom mig och jag kunde inte låta bli att göra det samma. Tine gick förbi och kollade konstigt på oss.

”jag förstår mig inte på er alltså…”

                                                                * * *

”Kolla på honom! Kolla på honom!” Michaela var helt lyrisk över den nya intervjuen som laddats upp tidigare idag med One Direction. Hon pekade på Nialls leende ansikte med skedens handtag. Hon slevade i sig en stor sked hallonsobert men släppte inte skärmen med blicken.

”och kolla så charmig han är” sa jag och tog mig för pannan. Det här vara bara för mycket. Men när de nämnde deras nästa tours städer och datum kollade jag på Michaela som satt lika sorgen som jag.

”vi kommer aldrig få tag på biljetter i tid.” suckade hon och kollade ner i knät. Hon såg yngre ut än de 17 åren hon var när hon var ledsen. Hon putade nästan alltid ut underläppen av ren reflex. Inget hon kunde styra utan den bara levde sitt egna lilla liv.

”säg inte så. Det är inte alls omöjligt. Tänk som Bieber, Never say never.” sa jag glatt i ett försök om att liva upp henne lite men hon log bara svagt mot mig och såg fortfarande ut som sju svåra år. Hon kollade plötsligt upp på mig och sa:

”kommer du ihåg när de bara satt där på trappan och pratade om morötter och sa vas happenin? Jag saknar det. Även fast de är samma killar som de var innan de blev såhär mega kända men jag kan bara inte låta bli att sakna den tiden lite. Då var det fortfarande möjligt att stå och prata med dem på gatan eller liknande. Nu är ju säkerhetsvakterna som hökar över dem. Samtidigt som jag är väldigt glad för deras skull. Och jag känner mig stolt på något konstigt sätt, för att de har kommit så långt sedan jag lyssnade på dem för första gången”

Jag nickade till svars och tänkte på vad hon egentligen hade sagt. Det var sant. Jag saknade också den tiden. Och för var dag som går blir de bara större och större och min chans om att träffa någon av dem mindre och mindre.

Harrys perspektiv

”heard anything from Caroline yet?” frågade Louis som kom gående i korridoren. Jag skakade på huvudet och fortsatte kolla ner i mobilen. Tweetsen från fansen strömmade som vanligt in men var alltid fler när vi var ute på tour. Just nu hade vi precis haft soundcheck inför kvällen uppträdande i Los Angeles. Så nu hade vi en timma ledigt och vi hade tänkt att sticka ut för att äta. Om bara Zayn, Liam och Niall kunde komma någon gång. 

”I sent the text to the wrong person at first, did I told you that?” sa jag.

”No you didn’t Haz.” Louis kollade förvånat på mig och jag kunde inte låta bli att skratta åt hans ansiktsuttryck. Niall och Liam kom ut från ett av rummen med Zayn på efterkälken.
”Hey lads, did you know that Harry sent the Caroline message to someone else?”

”no? Why haven’t you told us?” utbrast Liam och kollade misstänksamt på mig.

”what is there to say?” skrattade jag åt deras allvarliga reaktioner. ”it’s not a big deal.”

” do you know who it is?” Zayns fråga kom precis samtidigt som Julias sms som fick min mobil att plinga till.

”well… when speaking about the devil… she just texted me.”

”like right now?” Niall kollade frågandes på mig.

”Yes Niall, right now” svarade jag men Louis fråga avbröt mig

”so it’s a she?” han bytte plats och ställde sig bredvid Liam, Zayn och Niall så att jag stod ensam vid väggen mittemot dem. Han la upp varsin arm på Zayn och Niall och kollade sammanbitet mot mig ”lads, I think we need to check her up a bit. We can’t have our Harry talking with anyone random. We don’t know what kind of weirdo who can be hiding behind that phone.” Alla brast ut i skratt efter Louis konstiga uttalande.

”Seriously, take it easy. She is just wondered what my namn is. What am I gonna answer?”

”Harry maybe? It’s not like you’re the only one in the world who is named Harry” sa Liam med ett leende. ”Guys, shall we?” Han pekade ut mot dörren.

”yeah, what do you want to eat?”

”I’ll have anything, as long as it is food we’re talking about.”sa Niall och strök sig över magen.

”yup, we know you would man” sa Zayn och klappade honom på axeln. Jag vände ner blicken och kollade på mobilen och skickade iväg mitt svar innan jag hann ångra mig. Ett skrik en bit bort fick mig att kolla upp. Tre tjejer kom framspringande mot oss.

”oh my gosh! We love you so much!” sa den ena tjejen på typisk kalifornisk dialekt. 

Vi skrattade och bytte några ord med den och kramade om allihop innan vi stack iväg till McDonalds-restaurangen i närheten. 

”I’m a boy, and I assume you’re a girl ‘cause your name’s Julia. ;)”

Den där pirriga känslan satte sig fast i magen när jag fick svaret att han var en kille. Varför fick jag ens den känslan? Det var ju inte så att han hade gett mig massa komplimanger eller ens visat minsta lilla intresse mer än de vanliga artighetsfrågorna. Precis då vibrerade det till i min hand och jag kollade ner på telefonen som visade ett nytt sms från ”den okända kille” som jag döpt honom till.

”Julia. I like it. Sounds cute.”

Jag kände hur det hettade till i kinderna på mig.

”åh vad töntig du är Julia!” gastade jag tröttsamt åt mig själv. Eftersom ingen var hemma och jag var lite rädd att jag skulle bli tokig så letade jag upp Michaelas namn i kontaktboken. Signalerna gick fram och efter några sekunder hade jag redan tappat tålamodet.

”kom igen då Mic!” sa jag högt och när jag var precis i slutet av meningen svarade hon med en tyst snyftning.
”oj, förlå… men Michaela, gråter du?” frågade jag chockat. Jag märkte hur jag bet mig i nageln, en dålig ovana jag hade när jag blev oroad. Det mintgröna nagellacket lossnade så jag fick en bit lack i munnen. Med en grimas plockade jag bort biten från tungan och väntade på Michaelas svar.

”kan du komma hit?” sa hon med en svag röst.

”absolut vännen, jag kommer så fort jag kan.” sa jag snabbt och rusade ner för trapporna till hallen. Mina converse ville inte samarbeta med mig så det fick bli mina röda TOMS som lätt slant på. Jag drämde igen dörren och började så snabbt jag bara kunde, springa mot Michaelas hus som låg några få minuter bort. Benen värkte och halsen var helt torr när jag äntligen kunde skymta den stora vita villan bakom buskarna. Jag sprang in på tomten men fastnade självklart i en gren när jag svängde in. Min vita blus fick en reva i sig och jag suckade ljudligt. Jag knackade först på dörren innan jag stegade in och slank in i det mysiga hemmet. Det var hemtrevligt på ett sånt där tryggt sätt och det doftade svagt av tvättmedel från tvättstugan våningen under.

”Nej men hej Julia! Vilken tur att du är här, Michaela behöver dig verkligen nu.” Michaelas mamma Tine kom gående mot mig från vardagsrummet. Hon bröt på danska och såg 10 år yngre ut än de 45 åren hon var. Varje gång jag såg henne var det som att se en något äldre Michaela. De var slående lika med sina gröna ögon, det långa rödlätta håret och den lilla kurviga kroppen. Hon slog ut armarna mot mig och mötte mig i en varm kram. Eftersom vi känt varandra så länge var hon något av en mamma för mig. Michaelas föräldrar brukade alltid skoja om att jag var deras andra dotter. Speciellt eftersom jag har spenderat mycket tid i detta hem. Både mamma och pappa jobbade mycket och ibland under uppväxten hade jag varit ”tvungen” att sova här. Michaela och jag såg det bara som något alldeles vanligt. Vi var nästan som systrar skulle man kunna säga.

”Hej! jag springer upp och kollar läget” sa jag och svarade Tines kram. Två trappsteg i ett steg och snart var jag uppe på den enastående övervåningen. Nog för att jag tyckte att vi hade ett stort hus men Mics var ännu större. Jag svängde vant höger och knackade försiktigt på dörren till Michaelas rum. När inget svar hördes från andra sidan dörren tryckte jag ner handtaget och lät dörren glida upp av sig själv. Jag kikade in på det välstädade rummet, raka motsatsen till mitt egna bombnedslag, och såg Michaelas kropp ligga ihop kurad med  ryggen mot dörren. Hon vred långsamt på huvudet och kollade på mig med rödsprängda ögon.

”men lilla gumman, vad har hänt?”

Nu har jag åkt utomlands och kommer vara borta en vecka men jag har tidsinställt för åt minstånde 4 dagar så det kommer komma upp kapitel medans jag är borta. Skriv vad ni tycker! Kram