.

”men säg nu då!” klagade jag när Michaela bara satt och log stort borta i hörnet. Nästan hela hon var gömd bakom de stora fluffiga kuddarna som prydde hennes säng.
”ge mig en ledtråd i alla fall!”

”han har samma namn som någon du verkligen gillar” svarade hon lömskt.

”emh.. Antonio?”

”men.. seriöst? var din pappas namn det enda du kunde komma på eller?”

”men jag gillar ju honom?” försvarade jag mig med men insåg ganska snart hur töntigt svaret det var.
”men vadå gillar? Känner jag honom?”

”på sätt och vis.”

”Mic, hur kan man känna någon på sätt och vis?” utbrast jag och skrattade.

”Jo men du vet ganska mycket om honom men han vet inget om dig” sa hon med ett finurligt leende på läpparna.

”äh, ut med det bara!” sa jag uppgivet. Michaela kröp upp från hålan bland kuddarna och satte sig bredvid mig. Hon kollade djupt in i mina ögon innan hon räckte över mobilen. Jag tog snabbt emot den och stirrade ner på skärmen. ” I am Harry” läste jag och kollade upp på en leende Michaela.

”Aha, nu förstår jag. När menade att jag visste mycket om honom och han inget om mig så tänkte du på Harry Styles?” Michaelas meningar klarnade upp i huvudet på mig och jag skrattade åt tanken. Han hette Harry. Precis som min favorit kille på hela planeten. Precis som Harry Styles. Michaela reste sig upp och hoppade ner från sängen.

”vill du ha glass?”

”you know I do!” Jag reste mig hastigt upp och började med snabba steg gå ut från rummet. Jag mötte Michaela och hon la armen runt mig.

” Tack för att du är så..” hon stannade upp och liksom tänkte på ordet innan det lämnade hennes läppar ”..bäst. ”

”Åh, fina du!” fnissade jag och la min arm om henne. Vi kollade busigt på varandra när vi nådde trappan och som om vi läst varandras tankar hoppade vi tillsammans jämnfota ner för trappstegen. Samtidigt som jag skulle ta sats för att ta ett nytt hopp kände jag hur foten landat för nära kanten och den försvann under mig. Jag gled smärtsamt ner steg för steg på rumpan tills jag nådde golvet. Michaela kiknade av skratt bakom mig och jag kunde inte låta bli att göra det samma. Tine gick förbi och kollade konstigt på oss.

”jag förstår mig inte på er alltså…”

                                                                * * *

”Kolla på honom! Kolla på honom!” Michaela var helt lyrisk över den nya intervjuen som laddats upp tidigare idag med One Direction. Hon pekade på Nialls leende ansikte med skedens handtag. Hon slevade i sig en stor sked hallonsobert men släppte inte skärmen med blicken.

”och kolla så charmig han är” sa jag och tog mig för pannan. Det här vara bara för mycket. Men när de nämnde deras nästa tours städer och datum kollade jag på Michaela som satt lika sorgen som jag.

”vi kommer aldrig få tag på biljetter i tid.” suckade hon och kollade ner i knät. Hon såg yngre ut än de 17 åren hon var när hon var ledsen. Hon putade nästan alltid ut underläppen av ren reflex. Inget hon kunde styra utan den bara levde sitt egna lilla liv.

”säg inte så. Det är inte alls omöjligt. Tänk som Bieber, Never say never.” sa jag glatt i ett försök om att liva upp henne lite men hon log bara svagt mot mig och såg fortfarande ut som sju svåra år. Hon kollade plötsligt upp på mig och sa:

”kommer du ihåg när de bara satt där på trappan och pratade om morötter och sa vas happenin? Jag saknar det. Även fast de är samma killar som de var innan de blev såhär mega kända men jag kan bara inte låta bli att sakna den tiden lite. Då var det fortfarande möjligt att stå och prata med dem på gatan eller liknande. Nu är ju säkerhetsvakterna som hökar över dem. Samtidigt som jag är väldigt glad för deras skull. Och jag känner mig stolt på något konstigt sätt, för att de har kommit så långt sedan jag lyssnade på dem för första gången”

Jag nickade till svars och tänkte på vad hon egentligen hade sagt. Det var sant. Jag saknade också den tiden. Och för var dag som går blir de bara större och större och min chans om att träffa någon av dem mindre och mindre.