.

Det irriterande, monotona tickandet från den lilla klockan placerad på pallen, som agerade nattduksbord för tillfället, fick mig att vilja drämma till den. Hårt, så hårt att den skulle ramla ner på golvet så batterierna ploppade ur. Tick, tack, tick tack… Jag slog en lång, ond blick på den innan jag tog ett djupt andetag för att lugna ner mig själv och tog istället upp den i handen och ställde in morgondagens uppvakningstid. Lugnt och stilla ställde jag sedan ner den igen på pallen men passade på att släppa greppet några centimeter tidigare än nödvändigt så den landade med ett skrällande ljud, i hopp om att den skulle gå sönder. Men tapper som den var fortsatte den med samma envisa tickande. Med en suck böjde jag mig ner och rotade runt under madrassen för att få tag min dagbok. Den tygprydda turkosa pärmen hade börjat släppa i ena kanten och den luktade svagt av hallonsaft från en liten olycka när jag var yngre. Dagboken var tjock, så tjock att den har rymt hela tre år i den. Dock hade jag inte skrivit varenda dag i tre år men nog började den lida mot sitt slut. Medan jag bläddrade fram till den senaste skrivna sidan passade jag på att andas in den söta doften från pärmens baksida. Offret när glaset hade fallit och spridit ut den rosaröda vätskan. Jag vände till ett nytt blad.

Den där satans klockan jag fick av farmor i somras driver mig till vansinne. Och mamma bokstavligt talat tvingar mig att ha kvar den, ”ifall farmor skulle komma på besök till Sverige måste hon se att du använder den”. Men det vet både hon och jag att det aldrig kommer hända. Farmor säger att hon aldrig har lämnat Italien och det tänker hon inte bryta. Pappa, som är pilot, försöker att få henne att se det fina med att se andra kulturer och länder men envis som hon är (klockan kan ha fått sin envishet därifrån) vägrar hon. Nej nu måste jag sova. Det är ju skola imorgon. Efteråt ska jag och Mic till ett café och fika. Puss!

Jag smällde igen boken och klämde in den mellan madrasserna igen. Jag slängde av mig täcket och reste mig upp för att öppna fönstret. Jag kan bara inte sova i ett kvavt och varmt rum. Sedan la jag mig ner i sängen igen. Innan huvudet fick landa på kudden fluffade jag upp den och rättade till lakanet under som lossnat. Kudden knak-prasslade sådär tryggt som den alltid gjorde när jag la mitt huvud på den. Jag stängde ögonen och drog mig in i en ”dag”dröm. 

Hans varma armar stängdes runt mig och jag kunde känna hans bröstkorg expanderas av varje andetag. De bruna lockarna från hans huvud kittlades på min kind. Hans hand drogs längre och längre ner på ryggen på mig men han stannade när han var vid svanken på mig. Han log sitt fina busiga leende och kysste mig i pannan. Jag kollade ner på hans tröja som satt tajt över hans muskulösa armar. Den var från hans, och hela bandets, favorit affär. Topshop. Den lilla loggan satt broderad längst ner på ena tröjärmen med rödtråd. Han släppte sina armar om mig och kollade in i ögonen på mig innan han sprang iväg till resten av bandet som ropade på honom. Alla de andra, det vill säga Zayn, Louis, Liam och Niall, vinkade glatt åt mig och försvann sedan in i de små gångarna under scenen för att snart komma upphissande upp på scen till tusentals skrikande tonårstjejer.

Varför fantiserar jag ens om det? Det kommer ändå aldrig hända mig. Aldrig att Harry Styles från självaste One Direction skulle vilja vara med mig. För det första: hur i hela friden skulle vi en träffa varandra när jag bor i Sverige och han i England, men mest ute i andra länder på turné? Eller någon kille överhuvudtaget. Inte förens jag blir äldre, har pluggat klart och börjat resa ut i världen. Då kanske jag träffar någon fransman eller en amerikan som skulle vilja vara min. Och för det andra: varför välja mig när det finns mängder av tjejer som är tusen gånger snyggare och säkert roligare än mig. Men jag kunde inte låta bli att tänka på hans perfekta ansikte, hans söta leende och de gnistrande gröna ögonen. Mina sorgsna kärlekstankar avbröts av min surrande mobil som lyste upp rummet. Försiktit tassade jag upp i den svala kvällsluften som fyllt mitt rum och gick bort mot mitt skrivbord som stod längre bort i mitt rätt så stora rum. Klantig som jag var snubblade jag till på mattkanten av min rosa fluffiga matta som låg mitt på golvet. Mina långa 179 centimeter och 40or i skor gjorde mig inte direkt smidig. När jag slutligen nådde mobilen hade den redan hunnit slockna. Jag tryckte på knappen på min vita iPhone så skärmen lyste upp. Ett okänt nummer hade skickat ett sms. Med en rynka mellan ögonen låste jag upp mobilen och började läsa, till min förvåning, den engelska texten.

”Your eyes are like the ocean. Deep, blue and dangerous. I can watch them for what feels like forever, if you only let me. Please. I love you so.”

Och det var det. Inget mer. Jag läste det igen men förstod inte ett dugg. Min engelska var bra efter en del övning med pappas arbetskamrater från olika länder så det var inte det utan vem skulle ha skickat detta till mig? Det var snarare frågan. Men så slog det mig, personen måste ju ha skickat fel. Med ett tyst skratt skakade jag på huvudet och skrev bara tillbaka:

”I think you sent this to the wrong person.” Jag hann inte ens lägga ner mobilen innan ett svar ramlade in.  

“I’m so sorry, who is this?”

Ivern väcktes till liv inom mig och jag blev mer och mer nyfiken till vem som satt där på andra sidan skärmen, vem sms:et egentligen skulle till och historien bakom det. Med lätta fingrar knappade jag in mitt svar.

”Julia”