.

”Julia! Skynda dig. Varför har du inte gått upp än?” Mammas stressade röst hördes utanför dörren tillsammans med ett par hårda knackningar. Jag satte mig snabbt upp i sängen. Vad är klockan? var min första tanke. Jag kollade på den lilla runda, vita klockan som stod på pallen bredvid min säng. Kvart i tre visade den. Jag sken upp i ett stort leende när jag såg att sekundvisaren inte rörde sig. För att vara helt säker på att den hade stannat satte jag örat mot den och väntade på det jobbiga tickandet. Men icke sa Nicke. Helt tyst. Jag hoppade upp och tog ett seger varv runt i mitt rum skrattande åt mig själv men stannade snabbt när jag passerade skrivbordet med min mobil på. Tänk om den okända personen hade svarat? Jag klickade ivrigt på knappen och väntade på att skärmen skulle lysa upp som den alltid gjorde men skärmen förblev svart..

”Åååh” stönade jag och skyndade bort mot eluttaget där laddaren redan satt i och väntade på mig. Jag kopplade ihop den med iphonen och lämnade den till att starta själv medan jag mötte en mycket sur mamma utanför min dörr.

”varför kan du aldrig lära dig att gå upp med en gång när klockan ringer? Ha? Du somnar ju alltid om och blir sen. Skolan börjar om 20 minuter och du står här i nattskjortan. Man kan tro att du fyller 10 år och inte 17 om några månader. Jösses alltså…” muttrade mamma surt när jag öppnat dörren. Man kunde nästan på hennes temperament tro att det var hon som var italienare och inte min pappa.

”Om du låter mig förklara så kanske du kan ta och lugna ner dig lite?” sa jag med min trevligaste röst jag bara kunde. Jag har lärt mig efter en tonårs period med henne, att vara sur i tonen mot henne gör ingen nytta oavsett hur otrevlig hennes ton än var. Det lär det bara bli ännu värre.

”Om du hade låtit mig slippa ha den där klockan jag fick av farmor så hade detta aldrig hänt. Den la av i natt. Så, nu vet du varför och nu kanske du skulle vilja gör mig en dundertjänst och göra en macka till mig?” sa jag samtidigt som jag rotade runt i garderoden efter något att ha på mig.

”förresten, hur är vädret?” ropade jag efter mamma som var på väg ner för trapporna mot köket.

”det sol och 19 grader” ropade hon tillbaka, nu med sin vanliga glada ton.

”okej… varmt... nej inte den… den får det bli!” mumlade jag för mig själv medan jag rotade bland galgarna. Allt var sorterat efter färg. Först hänger vita plagg sedan rosa, efter det kommer röda nyanser som sedan blir till spräckliga mönstrade som i sin tur blir blå/gröna nyanser och sist svarta. Något av en egen liten hemlighet. Det var inte många som hade varit inne i min garderob, ett mindre rum med en vit sittpuff i mitten. Det fick bli en blommig långklänning köpt i en liten boutique i Italien i somras. Jag satte på mig den och kollade på mig i spegeln. Den funkade bra med mitt bruna hår som räckte till midjan på mig. Om bara min hud hade varit lite mer solbränd som alla andras i skolan var nu efter sommaren så hade den varit ännu finare. Mammas svenska gener hade tyvärr vunnit över pappas italienska. Det enda jag ärvt av pappa var hans tjocka bruna hår och hans långa längd. Han själv var 194 cm lång. Tack och lov stoppade nog mammas 163 centimeter mina gener från att göra mig till 190 cm. Inte för att jag hade något emot att vara lång direkt men det kunde ha blivit ännu svårare att träffa killar som var längre än mig. Alla i min klass var antingen lika långa som mig eller så var de kortare. Mammas rop nerifrån fick mig att vakna till liv igen. Utan att jag ens märkt det själv hade jag mitt i mina tankar lagt på lite mascara på fransarna och rättat till ögonbrynen, som hade en ovana att leva sitt eget lilla liv under natten. Jag satte fart ner för trappan men fångade upp mobilen med laddaren i först. Väl nere i köket kopplade jag i den i eluttaget igen och det var först då jag såg hur mycket klockan faktiskt var. 

”men herregud! Mamma, jag börjar ju om tio minuter. Snälla, snälla kan du köra mig?” sa jag vädjande och blinkade fjäskande på ögonfransarana. Mamma skrattade bara sitt höga skratt och gestikulerade åt mig att rappa på medan hon plockade upp bilnycklarna ur skålen på den långa minimalistiska byrån. Jag fattade tag i min macka, tog mobilen som sken upp när jag drog ut laddaren. Bland ett antal missade samtal från min knasiga bästa vän Mic, eller Michaela som hon egentligen heter, och ett tiotal undrande sms från henne utskilde sig ett av namnen. Längst ner stod en lång rad siffror och i sms:et stod det ” Nice to meet you Julia, or yeah….” För att läsa resten var jag tvungen att låsa upp mobilen och det hade jag verkligen inte tid med. På vägen ut från köket snodde jag med mig ett av äpplena som låg i skålen. Jag ville veta vad det stod mer men nu var det bara att sätta fart ut mot min otåliga mamma i bilen.