Kapitel 15 - I should have kissed you
Harrys perspektiv
”What’s your name?” frågade jag för att se om det skulle klarna upp lite i minnet.
”Julia”
”Julia. I like it. Sounds cute.” men precis när jag låtit orden lämna mina läppar slog det mig vem jag troligen stod framför. Det var precis det jag skrivit till en viss person för ett tag sedan. För att vara helt säker fanns det en följdfråga som jag behövde ha svar på. ”where are you from?”
”is my english that bad?” skrattade hon.
”no, no! I didn’t mean it that way, you just didn’t sound british.” jag försökte rädda upp situationen och skrattade lite svagt.
”yeah I see, you were actually right. I’m from sweden.” ordet spelades upp som i slowmotion för mig. S-W-E-D-E-N. Nu visste jag säkert vem det var som stod framför mig och skrattade. Julia. Min kära sms-kompis. Hon var vackrare än jag kunnat gissa och hennes skratt var så bedårande. Hur ska jag få träffa henne igen utan att avslöja att det är jag som hon har sms:at med en lång tid. Eller var det här det rätta tillfället? Vad i hela friden ska jag ta mig till? Det var då det slog mig.
”hey..emh.. would you like to come to our concert in three weeks in sweden? I feel so bad about running in to you.” and lying to you like a pig, hade jag också velat säga. Julia kollade stod och gapade igen.
”are you kidding me?”
”eh..no. my management will send the tickets to your mail” skrattade jag. Hon började hoppa upp och ner innan hon gav mig en kram. Det var något inom mig som pirrade till när jag kände hennes beröring men jag stötte bort det med en gång. Herregud Harry. Du ska köpa godis, inte stöta på tjejer tänkte jag.
”tickets like in plural?” hon slutade hoppa och kollade på mig med en seriös blick.
”yeah, I was thinking that you maybe wanna bring a friend?” hon sken upp i ett leende och bara stod och nickade en lång stund.
”are you breathing?” frågade jag osäkert när hon stått i samma position ett tag. Hon skrattade och nickade.
”I’m…fine! Just fine.” Jag kollade ner i famnen på henne och såg att hon bar på samma chips påse som jag hade liggandes i min korg.
”these are the best crisps aren’t they? Or should I say chips, that’s what you say in sweden right?”
”I haven’t tried them actually” hon skrattade och kollade ner på sina chips. ”so they are tasty? Good.”
”yeah..”
”it was really, really nice to meet you Harry, but I have to go now before my parents start to think that I have been kidnapped or something.” hon skrattade sitt gulliga skratt och på något konstigt sätt smittade det av sig. Jag skrattade med henne tills en gammal tant gick förbi och glodde surt på oss. Jag hostade till lite besvärat och rättade till håret.
”wow, the famous swoosh.” sa hon och jag nickade med ett leende på läpparna. Julia tackade för biletterna och jag fick hennes mail. Vi skildes åt och gick sakta hem
”I think I ran in to Julia” sa jag uppgivet och slängde mig i soffan. Niall, Liam, Louis och Zayn kollade chockat på mig från köket.
”you think WHAT?” utbrast Louis.
Kapitel 14 - I should have kissed you
”Lou, I’m just going to the grocery store to buy something tasty for tonight. See you in a bit.” jag stängde yttedörren och sprang ner för trapporna. Mina fötter klapprade mot golvet när jag stegade ner. Innan jag öppnade porten kollade jag ut för att se om det stod några människor utanför. Den ända som stod där var Mr Rosehill och hans mops. Jag öppnade porten men drog direkt upp dragkedjan och tog på mig luvan. Det blåste rätt kall ute. När jag kom närmre Poppsy, Mr Rosehills hund, så drog han ivrigt i kopplet och sprang fram mot mig.
”Hello you” sa jag och satte mig ner på huk. Till Poppsy’s förtjusning kliade jag honom bakom örat tills herr Rosehill kom fram. Jag ställde mig upp och sträckte fram handen. Rosehill kollade på mig med ett snällt leende.
”Hello, you must be Harry? Or was it Louis? You will have to excuse my bad memory” Mr Rosehill skrattade ett dovt skratt och mina mungipor kunde inte låta bli att följa med.
”You were right the firts try, it’s Harry.”
”Well, nice to met you Harry.”sa Mr Rosehill och skakade min hand. Han släppte och drog till lite i kopplet till Poppsy. ”come here Poppsy”
”It was nice to meet you too Mr Rosehill” svarade jag artigt.
”Please, call me Herbert” sa han och la sin hand på min axel innan han gick mot porten. Jag fortsatte gå ut från området där vi bodde och ut för grindarna när jag mötte Niall gående med en blå kasse i handen.
”Niall!” ropade jag och han kollade upp. Bakom honom stod några fans och pratade i mun på varandra och med mobilerna i högsta hugg. En tjej skrek när hon fick syn på mig.
”Hey dude, where are you going?”
”To the store, but maybe that won’t be necessary?” sa jag och pekade frågande på kassen i Niall hand.
”It sure will. This is only some chips that I was planning to eat now” sa han och skrattade sitt typiska Niall-skratt. Jag gav honom en kram och kilade iväg. Tjejerna skrek när jag gick förbi och jag vinkade åt dem. Jag satte fart mot affären som låg en bit bort. Jag såg den typiska rosa skylten med texten ”London groceries” på. Väl inne kollade jag mig omkring och såg bara ett par som stod och fnissade medan de valde glass. Jag gick den väg jag kunde bäst i hela denna affär och det var vägen till snacksen. Här hade vi varit oräkneligt många gånger. Det var lite av en tradition för oss att kollade på en film och äta tacos när vi hade kommit hem efter något stort. Jag stod för tacos lagandet, Niall och Liam för godis och snack köpandet och Louis och Zayn för filmhyrandet. Men idag skulle Niall och Liam laga något nytt så jag fick gå och köpa allt gott istället. Jag trevade runt och fyllde korgen full med chips och godis påsar av dess olika slag. Jag gick mot kassan men kom på att jag hade glömt dippsåserna. Jag vände om för att hämta en sås men jag slog ihop men en person som föll, liks som jag, mot golvet. Jag vände på huvudet och såg en brunhårig tjej ligga och ta sig för huvudet.
”Oh, I’m so sorry!” utbrast jag och försökte ställa mig upp. Jag sträckte fram min hand och fick upp tjejen som nu kollade ner med håret framför ansiktet och borstade av knäna.
”No it’s my fault. I’m so clumsy!” sa hon samtidigt som hon fortfarande tittade ner.
”No it’s my fault. Are you okay?” frågade jag och kände mig så klumpig. Tjejen tittade upp och jag kunde inte låta bli att lägga märke till hennes fina ansikte. Hon hade långt brunt hår, alldeles blå ögon och blek hy. Hennes ögon vidgades och hon gapade med munnen. Till och med då var hon vacker.
”Seriously. Tell me you’re not Harry Styles? ’cause if you are, I want to go hide under a stone and never show myself again.” hon tog sig för ansiktet och stönade.
”I would be lying if I told you that I’m not Harry Styles, and I don’t want that.” sa jag och log ett charmigt leende. Inte för att hon såg det då hon fortfarande gömde ansiktet bakom sina händer. Jag tog tag i hennes händer och drog ner dem. ”It’s okay. It really is.” sa jag och log mot henne. Hon log tillbaka mot mig och det var något bekant med henne men jag kunde bara inte komma på vad.
Som sagt, jag lovade två kapitel idag. Tyvärr kom dom upp ganska sent på dagen men jag har varit upptagen hela dagen. Hoppas att ni gillar kapitlet. Nu har Julia och Harry träffats officiellt. dumdumdaam!
Kapitel 13 - I should have kissed you
Tweet efter tweet från olika kändisar visades på skärmen av min iphone men ingen från någon i One Direction. Jag suckade och fick istället söka på var och en av dem för att se vad de hade uppdaterat med det senaste. Jag började med Niall och läste en rad med tweets. Det mesta bestod av att han var hungrig och att hela bandet satt i turnébussen på väg hem till London från Sheffield. Men de tweetsen var skrivna för några timmar sedan så de kanske redan var hemma i London? Mina förhoppningar gjorde mig en aning piggare efter den uttröttande flygresan. Men chansen om att träffa dem var ju trots allt väldigt liten. Om jag hade rest med Michaela så skulle vi kunna leta upp dem, kanske hänga lite på Milkshake City om de nu fortfarande stannar till och tar en milkshake där. Eller kanske på Nandos? De två ställena var nog det mest troligast att stöta in i någon av Harry, Louis, Liam, Niall eller Zayn. Eller varför inte alla samtidigt?
”Julia, kan du gå ner till affären på hörnet och köpa lite gott inför ikväll medan jag och pappa bokar biljetter inför imorgon?”
”Visst.” jag svarade mamma och kämpade mig upp från den sköna hotellsängen. Rummet var innrett i bruna nyanser och var stålade fint. Vi hade kommit till hotellet för ungefär 30 minuter sedan och skulle snart ge oss ut på Londons gator. Mamma och pappa skulle boka biljetter till en musikal som visades imorgon kväll. Jag tog på mig jeansjackan eftersom det var lite småkyligt i luften trots att det bara var början på september och stoppade ner fötterna i mina bruna boots. Jag ropade hejdå och utan att vänta på svar lämnade jag rummet. Hissen var på samma våning så det tog inte lång tid förens jag var ute på den folkproppade gatan. Jag svängde in på en mindre gata åt höger och gick en liten bit innan jag såg skylten till mataffären. Med snabba steg gick jag bort mot den. Väl där inne såg allt ganska likt hemma i mataffären. Affären var stor, men ganska tom. Det stod endast en person i kö till en av de sex kossorna och en ung kille med sin flickvän – antagligen, skulle kunna vara hans jämnåriga syster dock, men vad vet jag – som stod och grävde i glassdisken. Samtidigt gick det förbi en anställd och jag var inte sen med att fånga tag i honom. Han var klädd i en rosa shorta med "London Groceries."
”Excuse me, do you know where I can find the snack department?” frågade jag och log.
”Yes, you just turn left here after the shelf with washing power and you will see it.” han log tillbaka och skyndade iväg.
”Thank you!” ropade jag efter honom och han vände sig om och log ännu en gång. Jag följde hans vägriktningar och kollade mig omkring medan jag svängde runt hörnet. En lite bit fram fylldes gångarna med alla möjliga sötsaker. Jag fyllde famnen med lite allt möjligt. Chips och några godis påsar, en Sprite och en chokladkaka. Jag kollade ner i golvet och märkte att jag stod på ett illrosa kakelgolv, precis som shortan på affärsbiträdet. Min första tanke var att Michaela skulle älska det! Jag fortsatte gå mot kassan med blicken vänd ner tills jag kände hur jag stötte ihop med någon riktigt hårt. Inte nog med att själva krocken gjorde ont så gjorde landningen, på det fina men ack hårda golvet, ännu ondare. Personen som hade fallit offer för min klumpighet låg på andra sidan av mig och allt jag såg var ett virrvarr av bruna hårlockar.
Kapitel 12 - I should have kissed you
Två veckor senare – resan till London
”Åh, jag kommer sakna dig så mycket!” jag ville inte släppa taget om Michaelas famn när vi skulle åka upp för rulltrapporna till säkerhetskontrollen. Hon kramade om mig hårt men släppte sedan.
”jag kommer sakna dig med, men vi ses om en vecka igen. Och ni har ju Wi-Fi på hotellet så du kommer ju kunna skicka medelanden med WhatsApp, precis som du gör med Harry.” hon log mot mig och jag nickade.
”kom nu, vi måste skynda oss” sa pappa och kollade på klockan. Det var andra gången som jag var på en flygplats med pappa utan kostym på. Första gången var för tre år sedan när vi åkte till New York. När jag var mindre hade jag alltid velat följa med när mamma skjutsade honom till flygplatsen för att arbeta. Då hade min dröm varit att bli pilot precis som pappa men efter en period med bratz-dockor och my little pony hade jag ångrat mig och velat bli frisör, som de flesta tjejer i sju-års åldern. Men idag var jag säker på vad jag ville syssla med i framtiden. Jag ville öppna en egen butik och sälja konst. Min konstnärliga ådra hade jag fått från morfar. När jag inte hade något att göra tog jag alltid upp ett block och en penna och bara ritade och skissade. Det var ju faktiskt på en konstklass i årskurs ett som jag hade träffat Michaela. Min blå färg hade tagit slut och hon hade erbjudit sig att låta mig få dela med henne. Sedan dess hade vi varit oskiljbara. Och nu stod hon här framför mig. Vi skulle inte ses på en hel vecka, vad som för oss kändes som ett helt år. Jag kastade mig i famnen på henne en sista gång innan vi stegade bort mot säkerhetskontrollen. På vägen dit vända jag mig om ett flertal gånger för att se min bästa väns röda hår försvinna längre och längre bort. Innan jag stängde av mobilen skickade jag iväg ett sista sms till Harry. ”well…i’m at the airport now and i guess you’re too? I hope you’ll have a great week in Paris. Xx Julia”.
”Hej, det här är er kapten som talar och det är jag och min besättning som kommer att ta er till London idag. Vi beräknas landa 12:50 på Heathrow Airport. Vi här ombord hoppas att ni får en trevlig resa med British Airways. Tack.” Jag kollade upp på pappa som satt och läste dagens tidning. Jag log stort mot honom eftersom jag visste att han såg mig i ögonvrån.
”vad är det Julia?” sa han och jag kunde se hur hans mungipor drog uppåt.
”brukar du säga så?”
”ja ungefär, men jag säger ju SAS istället för British Airways.”
”kan du inte säga vad du säger pappa, snälla?”
”haha nu låter du som om du är 10 år igen”
”men jag är snart 17 och vill veta. Spelar det någon roll hur gammal jag är eller?” jag knuffade till pappa lite löst på armen och han skrattade.
”Hej, det här är er kapten – väldigt viktigt att säga sitt namn- Antonio som talar och jag kommer att flyga er tillsammans med besättningen ombord till – ja det land vi är på väg till –. Vi ska göra vårt bästa för att ni ska få en så trevligt flygtur som möjligt. Vi beräknas landa på – flygplatsens namn- vid - och tid - .Tack”
Mamma tittade fram på andra sidan av pappa och kollade på mig och sen pappa med rynkad panna.
”pratar ni jobb nu? När vi har semester?” pappa kysste henne och sa bara ”jaja” och kollade på mig med en rolig min.
Harrys perspektiv
Jag drog händerna genom håret fram och tillbaka och la luggen på rätt sida. Sedan begav jag mig ut från hotellporten efter Niall. Paul gick efter mig och såg till så det inte kom några galna fans efter oss. Det stod endast ett litet gäng utanför hotellet i . Vi hälsade och tog lite kort och fortsatte sedan mot bussen där Louis, Liam och Zayn redan satt och väntade.
”What took you so long? I wanna come home to London today” sa Zayn.
”Harry had to use the men’s room” sa Paul och satte sig i framsätet tillsammans med turnébussens chaufför. Niall och jag slog oss ner i soffan där de andra satt.
”Are you okay?” frågade Liam och fick alla killarnas uppmärksamhet.
”I just got a text from Julia whishing me to have a good time in Paris. I feel so bad about lying to her” sa jag medan jag fingrade nervöst på mobilen.
”tell her then!” sa Louis och kollade på mig med sina gråblå ögon.
”tell her what? That I have been lying to her the whole time and that I am Harry Styles from One Direction? Like she would believe me…” Bussen började köra och tanken på att snart vara hemma i London igen fick mig åtminstone att slappna av lite. Efter två hela månader ute på turné i hela Storbritannien med en show nästan varje kväll tog rätt rejält på krafterna. Vi skulle i alla fall få vara hemma med bara några enstaka intervjuer i tre veckor innan vi skulle till Sverige och börja spela in vårt andra album och även ha en liten konsert i Stockholm. Sen skulle vi till USA och så fortsatte planerna ända till 2013.
”well if you could arrange a meeting in London now and you can tell her that way” sa Zayn och lös av lycka. Hela hans ansikte strålade åh-vilken-bra-idé-jag-kom-på.
”and you think she would agree to just meet some random guy saying he’s Harry Styles?” sa jag och de andra började skratta. Zayn fick ett annat ansiktsuttryck men sprack upp i ett leende.
”Okay.. your right. My idea sucks.” Alla skrattade och lutade sig bak i soffan. Men tankarna fortsatte i mitt huvud. Vad skulle jag göra?
Kapitel 11 - I should have kissed you
”Han vill säkert inte ses bara..” sa jag dystert till Michaela som satt i soffan med en kudde i famnen, som hon alltid gjorde när vi kollade på läskiga filmer. Hon tittade upp lite försiktigt över kuddkanten och kollade på mig. Jag sträckte mig fram för att pausa filmen så vi kunde prata ostört. Michaela slappnade av och la ner kudden i knät och så hasade hon närmre mig. Hon hade alltid en ovana att dra sig närmare soffkanten när vi kollade på skräckisar så jag satt helt själv och hade ingen att krama om, ja förutom de pälsiga kuddarna i Michaelas soffa som jag blev varm som en bastu av. Hon log åt mig och frågade:
”Harry igen?”
”ja.. han skrev såhär precis” jag harklade lite och försökte härma den grovaste brittiskan jag kunde med en mörk stämma. Resultatet blev mer som en svensk lantpojk som inte kunde engelska och just gått in i målbrottet. Michaela började skratta men jag tystade ner henne. ”shh! Okay.. ”I’m so sorry Julia but unfortunately I’m going to Paris with my family exactly that week… Would love to meet you though…” Se.. han vill säkert inte ses”
”men Jul! Han ska ju resa bort. Du ska inte vara så elak mot dig själv. Du sårar bara dig och ingen annan. Jo mig faktiskt, för jag hatar att se dig ledsen.” sa hon och la handen på min hand. Jag kramade om den som ett tack-för-att-du-pratar-vett-i-mig.
”skit i honom nu och följ med mig till havet för ett kvällsdopp?” Michaela log stort och stolt som om hon hade kommit på världens bästa idé. Och det får jag väl hålla med om att det var.
”oh, honey you know me to well…” sa jag och skrattade. Hon hoppade upp ur soffan och drog upp mig. ”vi möts utanför mitt hus om 5!” ropade jag efter Michaela som redan var på väg upp för att byta om.
Ett svagt mummel var allt jag hörde som svar innan jag skyndade ut ur huset.
”Är det du Julia?” ropade mamma när jag öppnade ytterdörren.
”ja? Var är du?” jag slet av mig mina stentvättat röda TOMS och följde mammas röst.
”jag är här”
”mamma var är ’här’?” skrattade jag men fann henne innan hon hann svara. Hon låg invirad i en filt på soffan med en ostbåge stol bredvid henne.
”hej älskling, ditt fina ansikte har jag inte sett på ett tag.” sa mamma och log.
”Mamma, du såg det ju senast igår. Jobbar pappa eller?” frågade jag och tog en näve ostbåge. Mamma stoppade in några i munnen och nickade. När hon tuggat klar sa hon:
”han flyger till Kenya idag. Häftigt va?”
”ja verkligen! Dit skulle vara kul att åka någon gång. ”
”han lovade att ta lite kort eftersom de ska övernatta där innan de flyger hem imorgon.”
”aha, men jag måste skynda mig nu, Mic och jag ska ner till bryggan och ta ett kvällsdopp” log jag och böjde mig ner för att pussa mamma på kinden.
”var försiktiga och hälsa Mic från mig!” ropade mamma. Jag skyndade upp på mitt rum och in i garderoben. Jag tog på mig första bästa bikini som låg synlig och tog på mig en ny byxdress. Mamma hade kommit hem med den häromdagen och jag tackade inte nej till en Missoni byxdress. Det världskända sicksackmönstret gick i blått och beige. Men innan jag stack ner till Michaela som förmodligen redan stod och väntade, tog jag en sista titt på Harrys sms och skickade bara ett kort litet svar. ”oh… what a pity…” sedan slängde jag mobilen på sängen och tog ett badlakan ur skåpet i hallen signerat samma märke som byxdressen och rusade ner för trapporna.
Kapitel 10 - I should have kissed you
"C…hm.. Cindy maybe? I’m sorry for such a late answer but I have an explanation. My parents just told me that we’re going to London!!! Can you imagine! My biggest dream. Do you live close to London?”
Jag suddade ut meningen sista meningen. Men skrev dit den igen.
”Mic! Ska jag fråga om han bor nära London?” ropade jag i en förhoppning om att Michaela skulle höra mig från undervåning. Hon satt på toa på övervåningen och jag på nedervåningen. Efter att vi båda hade delat på en hel kladdkaka så blev vi också i rätt så akut behövlighet av närmsta toalett. Michaela hade offrat sig och skyndat sig upp för trapporna. Toan här på nedervåningen låg precis vid Tines och Johns rum, Michealas föräldrar, och de är ett konstverk i sig.
”ja gör det!”
”det låter inte för mycket ’på’ då?”
”nej, varför skulle det göra det? Ni är ju typ kompisar!” ropade Michaela. Jag följde hennes råd och skickade iväg smset.
”vad börja….på förresten?” frågade hon men jag hörde inte ett ord.
”vad sa du?”
”vad börj… äsch, jag kommer ner.” Jag hörde hur hon spolade, hur kranen sattes på och snabba fötter i trappan sedan kom hon in rusandes på toa. Hon viftade med handen framför näsan och skrattade.
”här luktar det inte rosor inte…”
”du ska nog inte säga något för jag slår vad om att din toalett inte heller luktar rosor” svarade jag och vi båda skrattade. Hon hoppade upp på handfatsbänken och tog upp en nagelfil från en liten korg där hon bevarade alla sina manikyr-prylar. Hon kollade snabbt upp så mig och frågade:
”så.. vad började hennes namn på?”
”C” sa jag och kollade ner på Harrys sms.
”är det bara jag som tycker att allt leder till Harry Styles?” sa hon helt plötsligt och jag kollade konstigt upp på henne.
”vad menar du Mic?”
”Jo men hör här. Han heter Harry, bor i England, älskar att sjunga och har en bror som heter Gem. Harry Styles heter Harry – obviously haha-, bor i England, älskar att sjunga och hanssyster dock, heter Gemma. Hör du inte hur likt allt är? Och Harry skrev ju att sms:et var till en tjej som började på just C, och Styles var ju tillsammans med just Caroline Flack." sa hon och betonade C i Caroline lite extra tydligt.
”ge mig inga förhoppningar tjejen!” skrattade jag men tänkte på hur likt allt faktiskt var. Jag slog genast bort tanken. Klart att en av världens mest kändaste personer inte skulle sms:a med en tjej från Sverige.
”Och Harrys Styles föräldrar är skilda, det är inte Harrys som jag sms:ar med!” kom jag på men Michaela bara himlade med ögonen och skakade på huvudet.
Min mobil vibrerade och jag kollade ner. ”Wow! That’s great news! Yes, I live about 30 minutes outside London.”
”Michaela!!! Han bor bara 30 minuter utanför London!! Fattaru’!!!” Michaela kollade upp från sina naglar på mig med uppspärrade ögon.
”NÄHEE! Tänk om ni kan ses? Fråga honom!” sa hon glatt.
”säker? Han kanske inte vill..” sa jag osäkert.
”sluta dummer! Om han inte hade velat ha kontakt med dig hade han väl inte sms:at med dig i två veckor varenda minut typ?” Jag skrattade och ryckte på axlarna.
”fine, jag frågar.” sa jag uppgivet.
Harrys perspektiv
"im gonna rest” sa jag och var på väg in till det sovrummet på turnébussen.
”but we’re gonna watch a scary movie! I need my Hazza to hold me when I get scared” sa Louis och slängde sig på soffans och låtsas grät.
”you will be fine babe!” sa jag och skrattade.
Jag la mig i min slaf på turnébussens och njöt av tystnaden. Tur att det fanns en bra ljudisolerad dörr in till det lilla ”sovrummet”. Jag tog upp min mobil från fickan och i samma sekund pep den till. Det var Julias signal. Den jag hade hört de senaste två veckorna och när jag inte hörde den, längtade jag efter signalen. Hon var så himla rolig, och snäll, och grym, och svensk, och söt antog jag. Jag hade inte sett en bild på henne men hon hade berättat lite om sin familj och då kom det fram att hon hade ärvt sin pappas italienska gener med brunt hår och sina långa 179 cm och att hon hade ärvt sin mammas svenska ljusa hy och blå ögon. Det lät bra i mina öron. Jag öppnade sms:et och fick en orolig känsla i magen när jag läste det. ”only if you want…but I was thinking and I thought that maybe, you would like to come in to London and meet me?” Hon ville ses. Träffas på riktigt. Öga mot öga. Jag hoppade ner från min översäng och slog upp dörren. Zayn och Louis som satt närmast hoppade till och skrek av chock.
”Jeez Harry! You can’t scare us like that! Phhft!” utbrast Zayn och kollade upp på mig med stora ögon. Louis såg lika skrämd ut han med. Jag, Niall och Liam skrattade en lång stund åt deras reaktion och när vi äntligen kunde andas ordenligt harklade jag mig och sa:
”Okay lads, I have a problem. Julia is coming to London on a holiday with her parents and she wants to meet me. What am I gonna do?”
”just tell her you can’t? That you are away with your parents exactly that week.” sa Niall och log.
”or tell her the truth, that’s what I’ve been thinking the whole time.” sa Zayn och kollade på mig med sina ärliga ögon.
”or you just stop texting her and get back together with me!” sa Louis och började låtas gråta igen. Liam låtsades trösta honom och jag bara skakade på huvudet och skrattade.
”Lou, I will never leave you.” sa jag och klappade honom på benet.
”but i think I’m going for Niall’s suggestion. Thanks guys.” sa jag och log och stängde in mig i sovrummet igen. Jag skriv in mitt svar och skickade iväg. Jag fick väldigt dåligt samvete för att jag ljög så kraftigt mot Julia men jag antar att det var det bästa jag kunde göra av situationen.
Idag får ni ett långt kapitel som lite komensation för den dåliga uppdatering här i veckan. Hoppas att ni gillar det!
Kapitel 9 - I should have kissed you
Harrys perspektiv
Jag tittade ut över folkmassan när spotlightsen släcktes. Det svaga ljuset från arenans lampor på väggarna lös upp tillräckligt mycket för att vi skulle kunna se den otroligt stora mängden människor som stod och applåderade och skrek. Jag kollade bort mot Zayn, Niall, Liam och Louis som stod och log och försökte hämta andan efter ’I want’, sista låten på kvällens konsert i Dublin. Jag kastade en slängkyss åt några tjejer som stod längst fram och grät hysteriskt. De tog tag i varandra och skrek ännu mer. Ja skrattade åt dem och vinkade till resten av publiken. Jag såg hur Niall och Louis redan var på väg backstage och hur Liam och Zayn börjat vända sig om. Jag gjorde det samma och skuttade in bakom de stora väggarna som blockerade publikens insyn till bakom scenen.
Folk backstage klappade oss på axeln och berömde oss generöst för kvällens uppträdande. Ord som magnifikt, fantastiskt och alldeles underbart förkom ett flertal gånger. Men det fanns bara ett ställe jag ville till nu och det var i det rum där min mobil låg och väntade. Förhoppningsvis fanns ett svar från Julia. Hon hade inte svarat på flera timmar, hon som vanligtvis svarade efter några sekunder.
”Liam, she hasn’t answered for three hours, and she usually answer in like five seconds!” klagade jag när jag tog upp min mobil. Liam som var den ändå som hunnit ikapp mig in till vår loge tog mig i nacken och sa:
”Take it easy Haz. She’ll text you. She probably just forgot her phone or something like that.” Jag nickade och fick intala mig att det säkert var så. Men tankarna flög iväg på andra tankar.
”But what if she’s figured it out that I am Harry Styles?”
”Why would she?” Liam kollade förvånat på mig medan drog av sig sina scenkläder. Han slängde den vita skjortan i en korg som vår stylist uppmanat oss att lägga alla våra smutsiga kläder i efter showen så det skulle bli lättare för henne att få med allt till tvätteriet. Han tog på sig en vit t-shirt och en stor pälsig mössa med långa stroppar som hängde ner som antingen gigantiska öron eller som skulle förställa armar. Jag förstod mig inte riktigt på den då den hade små björnöron uppe på huvudet så Liam såg ut som en björn. Jag knäppte upp min skjorta medan jag började förklara.
”I wrote that my name is Harry, that I’m from England and have a brother named Gem – ’cause I don’t want to lie to much – and that I love to sign...” Jag slutade prata när Liam började skratta. ”… and what’s so funny?” jag slängde min skjorta på hans huvud.
”Did you said you had a brother named Gem?”
”Yeah? It’s a boy name. And it’s close to Gemma, like my sisters name.”
“clever” han tog sig för hakan och försökte se ut som en smart professor som funderade. ”okay, I don’t why I laughed, it wasn’t funny, I’m sorry man. What were you about to say?” frågade Liam och slängde sig i soffan. Han kastade min t-shirt till mig och jag drog den över huvudet.
”Emh…yeah, I told her that the girls, that I wrote the text to, name started whit a C, and I bet she thought of Caroline…”
“Harry, you worry too much!” Sa Liam men diskussionen bröts när vår stylist Caroline kom in.
”guys, come here! I wanna take a picture of you two. I’m making a little collage to put up in Lux’s room.” Liam och jag kollade på varandra och ställde oss upp bredvid varandra precis när Louis som gående förbi med en hatt på huvudet. Han satte den på mitt och stack sedan iväg igen.
”Haha sure! What wouldn’t we do for baby Lux?” sa jag, rättade till hatten och log. Mitt i leendet hörde jag hur min mobil fick ett sms med en speciell signal. Den speciella signalen när jag får sms från Julia.
Kapitel 8 - I should have kissed you
Två veckor senare
"but come on! Tell me! It must have been meant to a girl? I mean 'Your eyes are like the ocean. Deep, blue and dangerous. I can watch them for what feels like forever, if you only let me. Please. I love you so.' that sound like something you write to a girl. "Mina fingrar smattrade över iphones spruckna skärm. En incident som inträffat för några dagar sedan då mobilen bara slank ur handen påväg till bussen. Underlaget råkade, oturligt nog, vara en grusväg. Och gissa om mamma blev glad när jag kom hem efter skolan. Hennes röst hade gått från trevlig till arg surtant. Och eftersom det var fjärde gången på ett halvår så kanske jag kan förstå mammas reaktion. Jag slog på tv:en i väntan på Harrys svar. Vi hade sms:at varenda dag i två veckors tid. Harry gick i skolan i England, vart i England har jag ingen aning om, jag hade inte velat fråga eftersom jag kände mig lite som en stalker, och han var arton år. Han hade en storebror som hette Gem och bodde fortfarande med sina föräldrar. Han älskade att sjunga, kul att vissa fick turen att få en vacker sångröst medan andra låter som en skata som har halsfluss som jag själv.... Mobilen vibrerade till och jag låste snabbt upp den.
"okay..might have been to girl. "
"what's her name?" skrev jag ivrigt och konversationen var igång.
" I can't tell you"
"oh come on Harry!"
"no ;)"
"well, can't you at least tell me the first letter in her name?" Mitt intensiva skrivande avbröts av en knackning på dörren.
"kom in" ropade jag och pappas huvud stack fram bakom dörren.
"kan du komma ner en stund? Mamma och jag skulle vilja prata med dig om en sak."
"eh..okej" sa jag osäkert medan jag reste mig upp ur sängen och glömde mobilen liggandes på sängen. Jag följde efter pappa ner och såg mamma sitta på ena fåtölj-armstödet. Hennes blonda hår var uppsatt i en tofs på huvudet så man kunde se hennes isblå ögon ännu tydligare. De var källan till min ögonfärg. Jag hade fått pappas längd och hårfärg, mammas ögon och hudfärg. Hon log mot mig och klappade på sätet vid henne. Jag kollade bak mot pappa som nickade uppmuntrande.
"vad konstiga ni är. Har jag gjort något?" frågade jag och satte mig långsamt ner i fåtöljen.
"nej Victoria, nu kan jag inte hålla mig längre." sa pappa och såg ut som ett litet barn på julafton. Hans bruna ögon gnistrade och hans vita tandrad blottade i ett leende.
"jaja, okej då. Ska jag börja?" frågade mamma och pappa nikade till svars.
" jo vi vet ju att du gärna skulle vilja resa någonstans men att jag och pappa var varit så upptagna på sista tiden. " hon tog en paus och kolla ner på mig.
"så jag och pappa hade tänkt att ta med dig till ...." hon vänta ännu längre innan hon avslöjade svaret.
Mikaelas perspektiv
"Mikaela! Din mobil ringer" ropade pappa från vardagsrummet. Med snabba steg ut från köket hann jag precis få upp mobilen och svara i tid.
"Mic!! Gissa vart jag ska" Julias röst var spänningsfylld och hon lät överlycklig.
" jag har ingen aning! Vart?" svarade jag nyfiket.
"L-O-N-D-O-N"
Kapitel 7 - I should have kissed you
”men säg nu då!” klagade jag när Michaela bara satt och log stort borta i hörnet. Nästan hela hon var gömd bakom de stora fluffiga kuddarna som prydde hennes säng.
”ge mig en ledtråd i alla fall!”
”han har samma namn som någon du verkligen gillar” svarade hon lömskt.
”emh.. Antonio?”
”men.. seriöst? var din pappas namn det enda du kunde komma på eller?”
”men jag gillar ju honom?” försvarade jag mig med men insåg ganska snart hur töntigt svaret det var.
”men vadå gillar? Känner jag honom?”
”på sätt och vis.”
”Mic, hur kan man känna någon på sätt och vis?” utbrast jag och skrattade.
”Jo men du vet ganska mycket om honom men han vet inget om dig” sa hon med ett finurligt leende på läpparna.
”äh, ut med det bara!” sa jag uppgivet. Michaela kröp upp från hålan bland kuddarna och satte sig bredvid mig. Hon kollade djupt in i mina ögon innan hon räckte över mobilen. Jag tog snabbt emot den och stirrade ner på skärmen. ” I am Harry” läste jag och kollade upp på en leende Michaela.
”Aha, nu förstår jag. När menade att jag visste mycket om honom och han inget om mig så tänkte du på Harry Styles?” Michaelas meningar klarnade upp i huvudet på mig och jag skrattade åt tanken. Han hette Harry. Precis som min favorit kille på hela planeten. Precis som Harry Styles. Michaela reste sig upp och hoppade ner från sängen.
”vill du ha glass?”
”you know I do!” Jag reste mig hastigt upp och började med snabba steg gå ut från rummet. Jag mötte Michaela och hon la armen runt mig.
” Tack för att du är så..” hon stannade upp och liksom tänkte på ordet innan det lämnade hennes läppar ”..bäst. ”
”Åh, fina du!” fnissade jag och la min arm om henne. Vi kollade busigt på varandra när vi nådde trappan och som om vi läst varandras tankar hoppade vi tillsammans jämnfota ner för trappstegen. Samtidigt som jag skulle ta sats för att ta ett nytt hopp kände jag hur foten landat för nära kanten och den försvann under mig. Jag gled smärtsamt ner steg för steg på rumpan tills jag nådde golvet. Michaela kiknade av skratt bakom mig och jag kunde inte låta bli att göra det samma. Tine gick förbi och kollade konstigt på oss.
”jag förstår mig inte på er alltså…”
* * *
”Kolla på honom! Kolla på honom!” Michaela var helt lyrisk över den nya intervjuen som laddats upp tidigare idag med One Direction. Hon pekade på Nialls leende ansikte med skedens handtag. Hon slevade i sig en stor sked hallonsobert men släppte inte skärmen med blicken.
”och kolla så charmig han är” sa jag och tog mig för pannan. Det här vara bara för mycket. Men när de nämnde deras nästa tours städer och datum kollade jag på Michaela som satt lika sorgen som jag.
”vi kommer aldrig få tag på biljetter i tid.” suckade hon och kollade ner i knät. Hon såg yngre ut än de 17 åren hon var när hon var ledsen. Hon putade nästan alltid ut underläppen av ren reflex. Inget hon kunde styra utan den bara levde sitt egna lilla liv.
”säg inte så. Det är inte alls omöjligt. Tänk som Bieber, Never say never.” sa jag glatt i ett försök om att liva upp henne lite men hon log bara svagt mot mig och såg fortfarande ut som sju svåra år. Hon kollade plötsligt upp på mig och sa:
”kommer du ihåg när de bara satt där på trappan och pratade om morötter och sa vas happenin? Jag saknar det. Även fast de är samma killar som de var innan de blev såhär mega kända men jag kan bara inte låta bli att sakna den tiden lite. Då var det fortfarande möjligt att stå och prata med dem på gatan eller liknande. Nu är ju säkerhetsvakterna som hökar över dem. Samtidigt som jag är väldigt glad för deras skull. Och jag känner mig stolt på något konstigt sätt, för att de har kommit så långt sedan jag lyssnade på dem för första gången”
Jag nickade till svars och tänkte på vad hon egentligen hade sagt. Det var sant. Jag saknade också den tiden. Och för var dag som går blir de bara större och större och min chans om att träffa någon av dem mindre och mindre.
Kapitel 6 - I should have kissed you
Harrys perspektiv
”heard anything from Caroline yet?” frågade Louis som kom gående i korridoren. Jag skakade på huvudet och fortsatte kolla ner i mobilen. Tweetsen från fansen strömmade som vanligt in men var alltid fler när vi var ute på tour. Just nu hade vi precis haft soundcheck inför kvällen uppträdande i Los Angeles. Så nu hade vi en timma ledigt och vi hade tänkt att sticka ut för att äta. Om bara Zayn, Liam och Niall kunde komma någon gång.
”I sent the text to the wrong person at first, did I told you that?” sa jag.
”No you didn’t Haz.” Louis kollade förvånat på mig och jag kunde inte låta bli att skratta åt hans ansiktsuttryck. Niall och Liam kom ut från ett av rummen med Zayn på efterkälken.
”Hey lads, did you know that Harry sent the Caroline message to someone else?”
”no? Why haven’t you told us?” utbrast Liam och kollade misstänksamt på mig.
”what is there to say?” skrattade jag åt deras allvarliga reaktioner. ”it’s not a big deal.”
” do you know who it is?” Zayns fråga kom precis samtidigt som Julias sms som fick min mobil att plinga till.
”well… when speaking about the devil… she just texted me.”
”like right now?” Niall kollade frågandes på mig.
”Yes Niall, right now” svarade jag men Louis fråga avbröt mig
”so it’s a she?” han bytte plats och ställde sig bredvid Liam, Zayn och Niall så att jag stod ensam vid väggen mittemot dem. Han la upp varsin arm på Zayn och Niall och kollade sammanbitet mot mig ”lads, I think we need to check her up a bit. We can’t have our Harry talking with anyone random. We don’t know what kind of weirdo who can be hiding behind that phone.” Alla brast ut i skratt efter Louis konstiga uttalande.
”Seriously, take it easy. She is just wondered what my namn is. What am I gonna answer?”
”Harry maybe? It’s not like you’re the only one in the world who is named Harry” sa Liam med ett leende. ”Guys, shall we?” Han pekade ut mot dörren.
”yeah, what do you want to eat?”
”I’ll have anything, as long as it is food we’re talking about.”sa Niall och strök sig över magen.
”yup, we know you would man” sa Zayn och klappade honom på axeln. Jag vände ner blicken och kollade på mobilen och skickade iväg mitt svar innan jag hann ångra mig. Ett skrik en bit bort fick mig att kolla upp. Tre tjejer kom framspringande mot oss.
”oh my gosh! We love you so much!” sa den ena tjejen på typisk kalifornisk dialekt.
Vi skrattade och bytte några ord med den och kramade om allihop innan vi stack iväg till McDonalds-restaurangen i närheten.
Kapitel 5 - I should have kissed you
Jag rusade fram till sängen och la mig bredvid hennes skakande kropp och höll om henne. Hon vred sig mot mig och kollade in i mina ögon. Det var som ett knivhugg i hjärtat på mig varje gång jag såg någon som betydde så mycket för mig som Michaela ledsen. Med tunga snyftningar kämpade hon fram:
”Marcus har..g..gjort slut!” Gråtattackerna anföll henne och hennes kropp skakade så mycket att jag trodde hon skulle få svårt att få luft.
”vilken jävla idiot han är!” utbrast jag. Jag kunde inte hålla mig från att säga det.
”förstår han inte” jag avbröt mig själv och tog tag i hennes hand och fortsatte ”och nu säger inte jag detta för att jag är din vän utan för att det är sant – fattar han inte vilken jävla idiot han är som släpper dig! Ha? Du förtjärnar så himla mycket bättre Mic.” jag omfamnade henne och höll henne hårt i min famn. Jag kände henne så väl att jag visste att det inte egentligen behöves mycket mer än några få ord och sedan en stor dos av kärlek och trygghet för att hon skulle bli på bättre tankar.
”vad var det du ville när du ringde mig förut förresten?” Michaela bröt tystnaden med frågan jag hade önskat hon inte skulle fråga. I alla fall inte nu. Men jag kunde inte ljuga för henne.
”det handlar om kärlekskänslor så säg till om det blir för mycket, lova det?”
”ja då! jag är inte gjord av porslin, lite tål jag allt.”
”jo alltså.. Jag gjorde som du sa och frågade om personen var en kille eller tjej. Gissa vad det var?”
”kille?!” Michaela satte sig ivrigt och torkade bort en tår som fastnat på nästippen. Hennes ögon såg redan mycket gladare ut och hon såg faktiskt riktigt nyfiken ut.
”ja!” svarade jag och svalde hårt. ”jag vet inte varför men jag får en sådan pirrig känsla i magen av det. Jättetöntigt, jag vet. Men han tyckte att mitt namn var fint. ”
”vad heter han då?” när jag inte svarade med en gång såg hon på mig med sina stora ögon och sa ”men du har väl för i hela friden inte varit så dum och inte frågat?” när hon såg på mitt ansiktisuttryck att jag hade mycket riktigt glömt det skakade hon på huvudet.
”men fråga nu då! rappa på! Jag vill veta” hon sken upp i ett leende.
”aj, aj kapten!” skrattade jag och gestikulerade en matros gest. Jag plockade upp mobilen ur fickan och knappade snabbt in mitt sms och tyckte därefter på ”kicka” knappen.
” ‘Totally forgot, sorry for being so rude, but what’s your name?’ var det bra? It better be för jag har redan skickat det” fnissade jag och Mic nickade glatt. Vi båda två kollade spänt på varann medans vi väntade på hans svar.
”vad tror du han heter? Något engelskt i alla fall. Jake kanske? Eller Ryan?” Michaela satt och kastade ur sig namn när min mobil plötsligt vibrerade. Hon var snabbare än mig och snodde åt sig mobilen och hoppade iväg till ett hörn så jag inte kunde se.
”oh my god! Du kommer aldrig kunna gissa vad han heter” kvittrade Michaela och log så stort hon bara kunde.
Kapitel 4 - I should have kissed
”I’m a boy, and I assume you’re a girl ‘cause your name’s Julia. ;)”
Den där pirriga känslan satte sig fast i magen när jag fick svaret att han var en kille. Varför fick jag ens den känslan? Det var ju inte så att han hade gett mig massa komplimanger eller ens visat minsta lilla intresse mer än de vanliga artighetsfrågorna. Precis då vibrerade det till i min hand och jag kollade ner på telefonen som visade ett nytt sms från ”den okända kille” som jag döpt honom till.
”Julia. I like it. Sounds cute.”
Jag kände hur det hettade till i kinderna på mig.
”åh vad töntig du är Julia!” gastade jag tröttsamt åt mig själv. Eftersom ingen var hemma och jag var lite rädd att jag skulle bli tokig så letade jag upp Michaelas namn i kontaktboken. Signalerna gick fram och efter några sekunder hade jag redan tappat tålamodet.
”kom igen då Mic!” sa jag högt och när jag var precis i slutet av meningen svarade hon med en tyst snyftning.
”oj, förlå… men Michaela, gråter du?” frågade jag chockat. Jag märkte hur jag bet mig i nageln, en dålig ovana jag hade när jag blev oroad. Det mintgröna nagellacket lossnade så jag fick en bit lack i munnen. Med en grimas plockade jag bort biten från tungan och väntade på Michaelas svar.
”kan du komma hit?” sa hon med en svag röst.
”absolut vännen, jag kommer så fort jag kan.” sa jag snabbt och rusade ner för trapporna till hallen. Mina converse ville inte samarbeta med mig så det fick bli mina röda TOMS som lätt slant på. Jag drämde igen dörren och började så snabbt jag bara kunde, springa mot Michaelas hus som låg några få minuter bort. Benen värkte och halsen var helt torr när jag äntligen kunde skymta den stora vita villan bakom buskarna. Jag sprang in på tomten men fastnade självklart i en gren när jag svängde in. Min vita blus fick en reva i sig och jag suckade ljudligt. Jag knackade först på dörren innan jag stegade in och slank in i det mysiga hemmet. Det var hemtrevligt på ett sånt där tryggt sätt och det doftade svagt av tvättmedel från tvättstugan våningen under.
”Nej men hej Julia! Vilken tur att du är här, Michaela behöver dig verkligen nu.” Michaelas mamma Tine kom gående mot mig från vardagsrummet. Hon bröt på danska och såg 10 år yngre ut än de 45 åren hon var. Varje gång jag såg henne var det som att se en något äldre Michaela. De var slående lika med sina gröna ögon, det långa rödlätta håret och den lilla kurviga kroppen. Hon slog ut armarna mot mig och mötte mig i en varm kram. Eftersom vi känt varandra så länge var hon något av en mamma för mig. Michaelas föräldrar brukade alltid skoja om att jag var deras andra dotter. Speciellt eftersom jag har spenderat mycket tid i detta hem. Både mamma och pappa jobbade mycket och ibland under uppväxten hade jag varit ”tvungen” att sova här. Michaela och jag såg det bara som något alldeles vanligt. Vi var nästan som systrar skulle man kunna säga.
”Hej! jag springer upp och kollar läget” sa jag och svarade Tines kram. Två trappsteg i ett steg och snart var jag uppe på den enastående övervåningen. Nog för att jag tyckte att vi hade ett stort hus men Mics var ännu större. Jag svängde vant höger och knackade försiktigt på dörren till Michaelas rum. När inget svar hördes från andra sidan dörren tryckte jag ner handtaget och lät dörren glida upp av sig själv. Jag kikade in på det välstädade rummet, raka motsatsen till mitt egna bombnedslag, och såg Michaelas kropp ligga ihop kurad med ryggen mot dörren. Hon vred långsamt på huvudet och kollade på mig med rödsprängda ögon.
”men lilla gumman, vad har hänt?”
Nu har jag åkt utomlands och kommer vara borta en vecka men jag har tidsinställt för åt minstånde 4 dagar så det kommer komma upp kapitel medans jag är borta. Skriv vad ni tycker! Kram
Kapitel 3 - I should have kissed you
”varför har du inte svarat på hela morgonen långman?” fräste Michaela när jag försiktigt satte mig ner bredvid henne i klassrummet. Långman var Michaelas smeknamn för mig när hon var småsur eller skämtade med mig.
Jag hade lyckats att bara komma några få minuter försent och som tur var vi hade en vikare som trodde att det var en engångsföreteelse. Jag hade bara nickat glatt och låtsas som om det inte alls var något av en rutin för mig att komma några minuter sent. Men sen skolan hade börjat denna termin hade jag och Michaela bestämt att vi skulle mötas vid mödarbacken upp mot skolan. Vi har varit bästa vänner i snart fjorton år men gått på olika skolor tills för ett år sen när vi börjat gymnasiet tillsammans. Hon trodde att det i alla fall skulle få mig att försöka komma i tid. Vi skulle mötas en kvart innan skolan började trots att det bara tog cirka fem minuter till skolan från den hemska branta backen så om jag skulle bli sen till vårt möte skulle vi i alla fall hinna till skolan. Så nog hade jag bättrat mig.
”Julia, du kanske kan svara på denna fråga?” sa vikaren som stod med en bok därframme helt plötsligt. Jag fick lite smått panik eftersom jag inte alls hängt med. Jag kunde känna allas blickar på mig och jag kollade till höger där Michaela satt och blängde på mig. Jag log ett oskyldigt leende.
”skulle du kunna upprepa frågan?” sa jag glatt i hopp om att hon inte skulle förstå att jag inte lyssnat utan skulle tro att jag tänkt på mycket på svaret att jag glömt frågan. Jag kunde inte ens komma på vilket ämne vi hade nu.
”varför det? Har du inte lyssnat?” frågade hon tvärt. Fan... tänkte jag men kom på att det kanske kunde vara värt ett försök. Jag slog på charmen och sa stadigt:
” jo men jag tycker att det är ett så intressant ämne ämnet och tänkte så mycket på svaret så jag glömde hur frågan löd” Jag såg hur alla började flina och kände Michaelas armbåge i sidan på mig.
”jag frågade bara varför det kan vara bra att använda kondom när man ska ha samlag.” svarade vikarien som tydligen hette Karin, då det var skrivet med stora bokstäver på tavlan bakom henne, ganska kaxigt och med ett flin. Jag ville sjunka genom jorden och allt som kom ut mig var ett tyst ”hehe”. Sexualkunskap var det ja.. Innan jag hann svara på frågan sa Karin:
”men det är kul att du tycker att det är ett spännande ämne. För visst är det intressant?” frågade hon i hopp om att alla skulle hålla med men allt hon fick till svars var en tyst klass som inte vågade säga något. När hon märkte att ingen ville sticka ut sa hon bara:
” ja men om vi ska fortsätta läsa högt i boken då? Alla måste läsa. Det klarar ni. Ni är ju såpass gamla. Ja men ska vi börja med dig då Julia? Kan du läsa för oss om vad som sker under ett samlag på sidan 137?” Om jag trodde att jag ville sjunka genom jorden förut så ville jag mosas under en sten och sedan bo där för resten av mitt liv.
”din stackare! fy vad elakt av henne, men erkänn att det var lite kul, eller hur?” skrattade Michaela påväg ut från klassrummet. Jag satte fart mot skåpen med mina långa ben så Michaelas korta fick småspringa efter mig.
”nej det var det verkligen inte!” protesterade jag och knuffade till henne. Men innerstinne kunde jag förstå att det måste varit lite kul för de andra att se mig röd en tomat läsa om hur man har sex.
”alla vi andra hade ju tur att det ringde ut så vi slapp läsa” fnittrade.
”Mic! Det är inte kul… okej kanske lite kul men det var väldigt elakt av henne” sa jag så bestämt jag bara kunde utan att skrattet inom mig skulle bubbla upp. När vi hade kommit fram till de röda skåpen i korridoren kom jag genast att tänka på sms:et. Jag rev upp mobilen från västan som hängde på min axel och låste snabbt upp den. Jag tog ett djupt andetag och öppnade sms:et.
”Nice to meet you Julia, or yeah… nice to text you. Hope I didn’t wake you up last night.. ” Antagligen stod jag och log som ett fån men så fick det vara i så fall. Den här personen gjorde mig på något mystiskt sätt glad.
”vad ler du åt?” frågade Michaela nyfiket. Hennes gröna ögon såg ännu grönare ut när hon spärrade upp dem som hon alltid gjorde när hon var sådär supernyfiken. Sedan kunde ju hennes gröna stickade kofta ha lite att göra med att de såg ännu grönare ut men ja..
” jag fick ett felsänt sms igår och nu har vi sms:at lite bara.” sa jag och ryckte på axlarna. ”Nu när jag säger det så kom jag och tänka på att jag inte ens vet om det är en tjej eller kille. Jag har nog bara antagit att det är en kille. Men det skulle ju lika gärna kunna vara en tjej. Eller var tror du? Åh vad jobbig jag är”
Michaela ryckte på axlarna och rynkade pannan som hon alltid gjorde när hon funderade. Hon var så lätt att läsa av.
”jag vet faktiskt inte. Fråga vettja!” sa hon glatt och fortsatte: ” Du förresten! Vet du vilka som kommer till Scandinavium om några veckor?!?!” Hennes röda hår hoppade upp och ner när hon studsade av extas.
”vågar jag ens gissa?” sa jag försiktigt och vi båda kollade på varandra med samma tanke. ”One Direction” skrek vi ut i mun på varandra som två överexalterade småtjejer och stod och hoppade i korridoren. Innan vi stängde våra skåp och gick vidare till nästa lektion brast vi ut i skratt över vår löjliga reaktion.
Vad tycker ni hittills? Killarna kommer självklart komma in mer i novellen snart men måste få igång historien först. Berätta gärna vad ni tycker. Kram!
Kapitel 2 - I should have kissed you
”Julia! Skynda dig. Varför har du inte gått upp än?” Mammas stressade röst hördes utanför dörren tillsammans med ett par hårda knackningar. Jag satte mig snabbt upp i sängen. Vad är klockan? var min första tanke. Jag kollade på den lilla runda, vita klockan som stod på pallen bredvid min säng. Kvart i tre visade den. Jag sken upp i ett stort leende när jag såg att sekundvisaren inte rörde sig. För att vara helt säker på att den hade stannat satte jag örat mot den och väntade på det jobbiga tickandet. Men icke sa Nicke. Helt tyst. Jag hoppade upp och tog ett seger varv runt i mitt rum skrattande åt mig själv men stannade snabbt när jag passerade skrivbordet med min mobil på. Tänk om den okända personen hade svarat? Jag klickade ivrigt på knappen och väntade på att skärmen skulle lysa upp som den alltid gjorde men skärmen förblev svart..
”Åååh” stönade jag och skyndade bort mot eluttaget där laddaren redan satt i och väntade på mig. Jag kopplade ihop den med iphonen och lämnade den till att starta själv medan jag mötte en mycket sur mamma utanför min dörr.
”varför kan du aldrig lära dig att gå upp med en gång när klockan ringer? Ha? Du somnar ju alltid om och blir sen. Skolan börjar om 20 minuter och du står här i nattskjortan. Man kan tro att du fyller 10 år och inte 17 om några månader. Jösses alltså…” muttrade mamma surt när jag öppnat dörren. Man kunde nästan på hennes temperament tro att det var hon som var italienare och inte min pappa.
”Om du låter mig förklara så kanske du kan ta och lugna ner dig lite?” sa jag med min trevligaste röst jag bara kunde. Jag har lärt mig efter en tonårs period med henne, att vara sur i tonen mot henne gör ingen nytta oavsett hur otrevlig hennes ton än var. Det lär det bara bli ännu värre.
”Om du hade låtit mig slippa ha den där klockan jag fick av farmor så hade detta aldrig hänt. Den la av i natt. Så, nu vet du varför och nu kanske du skulle vilja gör mig en dundertjänst och göra en macka till mig?” sa jag samtidigt som jag rotade runt i garderoden efter något att ha på mig.
”förresten, hur är vädret?” ropade jag efter mamma som var på väg ner för trapporna mot köket.
”det sol och 19 grader” ropade hon tillbaka, nu med sin vanliga glada ton.
”okej… varmt... nej inte den… den får det bli!” mumlade jag för mig själv medan jag rotade bland galgarna. Allt var sorterat efter färg. Först hänger vita plagg sedan rosa, efter det kommer röda nyanser som sedan blir till spräckliga mönstrade som i sin tur blir blå/gröna nyanser och sist svarta. Något av en egen liten hemlighet. Det var inte många som hade varit inne i min garderob, ett mindre rum med en vit sittpuff i mitten. Det fick bli en blommig långklänning köpt i en liten boutique i Italien i somras. Jag satte på mig den och kollade på mig i spegeln. Den funkade bra med mitt bruna hår som räckte till midjan på mig. Om bara min hud hade varit lite mer solbränd som alla andras i skolan var nu efter sommaren så hade den varit ännu finare. Mammas svenska gener hade tyvärr vunnit över pappas italienska. Det enda jag ärvt av pappa var hans tjocka bruna hår och hans långa längd. Han själv var 194 cm lång. Tack och lov stoppade nog mammas 163 centimeter mina gener från att göra mig till 190 cm. Inte för att jag hade något emot att vara lång direkt men det kunde ha blivit ännu svårare att träffa killar som var längre än mig. Alla i min klass var antingen lika långa som mig eller så var de kortare. Mammas rop nerifrån fick mig att vakna till liv igen. Utan att jag ens märkt det själv hade jag mitt i mina tankar lagt på lite mascara på fransarna och rättat till ögonbrynen, som hade en ovana att leva sitt eget lilla liv under natten. Jag satte fart ner för trappan men fångade upp mobilen med laddaren i först. Väl nere i köket kopplade jag i den i eluttaget igen och det var först då jag såg hur mycket klockan faktiskt var.
”men herregud! Mamma, jag börjar ju om tio minuter. Snälla, snälla kan du köra mig?” sa jag vädjande och blinkade fjäskande på ögonfransarana. Mamma skrattade bara sitt höga skratt och gestikulerade åt mig att rappa på medan hon plockade upp bilnycklarna ur skålen på den långa minimalistiska byrån. Jag fattade tag i min macka, tog mobilen som sken upp när jag drog ut laddaren. Bland ett antal missade samtal från min knasiga bästa vän Mic, eller Michaela som hon egentligen heter, och ett tiotal undrande sms från henne utskilde sig ett av namnen. Längst ner stod en lång rad siffror och i sms:et stod det ” Nice to meet you Julia, or yeah….” För att läsa resten var jag tvungen att låsa upp mobilen och det hade jag verkligen inte tid med. På vägen ut från köket snodde jag med mig ett av äpplena som låg i skålen. Jag ville veta vad det stod mer men nu var det bara att sätta fart ut mot min otåliga mamma i bilen.
Kapitel 1 - I should have kissed you
Det irriterande, monotona tickandet från den lilla klockan placerad på pallen, som agerade nattduksbord för tillfället, fick mig att vilja drämma till den. Hårt, så hårt att den skulle ramla ner på golvet så batterierna ploppade ur. Tick, tack, tick tack… Jag slog en lång, ond blick på den innan jag tog ett djupt andetag för att lugna ner mig själv och tog istället upp den i handen och ställde in morgondagens uppvakningstid. Lugnt och stilla ställde jag sedan ner den igen på pallen men passade på att släppa greppet några centimeter tidigare än nödvändigt så den landade med ett skrällande ljud, i hopp om att den skulle gå sönder. Men tapper som den var fortsatte den med samma envisa tickande. Med en suck böjde jag mig ner och rotade runt under madrassen för att få tag min dagbok. Den tygprydda turkosa pärmen hade börjat släppa i ena kanten och den luktade svagt av hallonsaft från en liten olycka när jag var yngre. Dagboken var tjock, så tjock att den har rymt hela tre år i den. Dock hade jag inte skrivit varenda dag i tre år men nog började den lida mot sitt slut. Medan jag bläddrade fram till den senaste skrivna sidan passade jag på att andas in den söta doften från pärmens baksida. Offret när glaset hade fallit och spridit ut den rosaröda vätskan. Jag vände till ett nytt blad.
Den där satans klockan jag fick av farmor i somras driver mig till vansinne. Och mamma bokstavligt talat tvingar mig att ha kvar den, ”ifall farmor skulle komma på besök till Sverige måste hon se att du använder den”. Men det vet både hon och jag att det aldrig kommer hända. Farmor säger att hon aldrig har lämnat Italien och det tänker hon inte bryta. Pappa, som är pilot, försöker att få henne att se det fina med att se andra kulturer och länder men envis som hon är (klockan kan ha fått sin envishet därifrån) vägrar hon. Nej nu måste jag sova. Det är ju skola imorgon. Efteråt ska jag och Mic till ett café och fika. Puss!
Jag smällde igen boken och klämde in den mellan madrasserna igen. Jag slängde av mig täcket och reste mig upp för att öppna fönstret. Jag kan bara inte sova i ett kvavt och varmt rum. Sedan la jag mig ner i sängen igen. Innan huvudet fick landa på kudden fluffade jag upp den och rättade till lakanet under som lossnat. Kudden knak-prasslade sådär tryggt som den alltid gjorde när jag la mitt huvud på den. Jag stängde ögonen och drog mig in i en ”dag”dröm.
Hans varma armar stängdes runt mig och jag kunde känna hans bröstkorg expanderas av varje andetag. De bruna lockarna från hans huvud kittlades på min kind. Hans hand drogs längre och längre ner på ryggen på mig men han stannade när han var vid svanken på mig. Han log sitt fina busiga leende och kysste mig i pannan. Jag kollade ner på hans tröja som satt tajt över hans muskulösa armar. Den var från hans, och hela bandets, favorit affär. Topshop. Den lilla loggan satt broderad längst ner på ena tröjärmen med rödtråd. Han släppte sina armar om mig och kollade in i ögonen på mig innan han sprang iväg till resten av bandet som ropade på honom. Alla de andra, det vill säga Zayn, Louis, Liam och Niall, vinkade glatt åt mig och försvann sedan in i de små gångarna under scenen för att snart komma upphissande upp på scen till tusentals skrikande tonårstjejer.
Varför fantiserar jag ens om det? Det kommer ändå aldrig hända mig. Aldrig att Harry Styles från självaste One Direction skulle vilja vara med mig. För det första: hur i hela friden skulle vi en träffa varandra när jag bor i Sverige och han i England, men mest ute i andra länder på turné? Eller någon kille överhuvudtaget. Inte förens jag blir äldre, har pluggat klart och börjat resa ut i världen. Då kanske jag träffar någon fransman eller en amerikan som skulle vilja vara min. Och för det andra: varför välja mig när det finns mängder av tjejer som är tusen gånger snyggare och säkert roligare än mig. Men jag kunde inte låta bli att tänka på hans perfekta ansikte, hans söta leende och de gnistrande gröna ögonen. Mina sorgsna kärlekstankar avbröts av min surrande mobil som lyste upp rummet. Försiktit tassade jag upp i den svala kvällsluften som fyllt mitt rum och gick bort mot mitt skrivbord som stod längre bort i mitt rätt så stora rum. Klantig som jag var snubblade jag till på mattkanten av min rosa fluffiga matta som låg mitt på golvet. Mina långa 179 centimeter och 40or i skor gjorde mig inte direkt smidig. När jag slutligen nådde mobilen hade den redan hunnit slockna. Jag tryckte på knappen på min vita iPhone så skärmen lyste upp. Ett okänt nummer hade skickat ett sms. Med en rynka mellan ögonen låste jag upp mobilen och började läsa, till min förvåning, den engelska texten.
”Your eyes are like the ocean. Deep, blue and dangerous. I can watch them for what feels like forever, if you only let me. Please. I love you so.”
Och det var det. Inget mer. Jag läste det igen men förstod inte ett dugg. Min engelska var bra efter en del övning med pappas arbetskamrater från olika länder så det var inte det utan vem skulle ha skickat detta till mig? Det var snarare frågan. Men så slog det mig, personen måste ju ha skickat fel. Med ett tyst skratt skakade jag på huvudet och skrev bara tillbaka:
”I think you sent this to the wrong person.” Jag hann inte ens lägga ner mobilen innan ett svar ramlade in.
“I’m so sorry, who is this?”
Ivern väcktes till liv inom mig och jag blev mer och mer nyfiken till vem som satt där på andra sidan skärmen, vem sms:et egentligen skulle till och historien bakom det. Med lätta fingrar knappade jag in mitt svar.
”Julia”
