Håll ut!
| Kommentar | Tid | ||
|---|---|---|---|
Anonym om Kapitel 39 - Gotta be you:
jag saknar din novell :( |
Som ni har förstått så har jag inte skrivit något alls. Jag har tillochmed slutat läsa andra noveller ( som jag älskar att göra) men det är alldelles för mycket i skolan. Jag känner att den går före men självklart så har det inte bara att göra med skolan utan också att jag inte har haft någon lust. Men imon reser jag bort i en vecka till Sicilien och sen när jag kommer hem ska jag försöka ta tag i novellen än. Tack snälla ni som fortfarande kollar in varje dag. Ni är underbara!
Kapitel 39 - Gotta be you
Tidigare, Jolinas perspektiv
- Jag är glad att du är okej i alla fall, viskade jag och gav honom en kyss.
- bläää..hångla någon annanstans, Harry och tog Louis i handen och gick ut mot väntrummet.
Innan de stängde dörren vände sig Louis om och sa:
- här kommer Niall och Liam!
Nialls perspektiv
Ett pipande ljud hördes från en maskin som stod i hörnet av det lilla rummet. Den var kopplad med en sladd till Zayn. Den höll koll på vartenda hjärtslag som slogs. Det lilla rummet rymde endast en säng, en hjärtmaskin, syrgas och två stolar. Jolina satt på den ena och log stort när vi kom mot dem. Jag tog sikte på den gröna, ganska fula, stolen som stod placerad bredvid sängen och Jolina. När jag satte mig ner protesterade Liam ljudligt.
- Niall! Jag hade tänkt sitta där, sa han och plutade med underläppen. Jag skrattade åt honom men klappade på mitt knä som han sedan satte sig på. Jag kikade fram bakom hans långa kropp och såg en trött och sliten Zayn ligga och kolla på oss. Hans ögonlock rörde sig långsamt upp och ner.
- hur är det? Frågade Liam. Zayn gäspade stort och suckade när han var klar.
-jag vet inte än, jag är väldigt trött iallafall.
- jo men det är ju klart, du slog ju i huvudet, sa jag och försökte flytta på Liam. Han var tyngre än jag trott. Jag tog tag i hanken på hans jeans och drog, utan resultat.
- kom igen tjockis, flytta på dig då. Liam och Jolina skrattade åt mitt lönslösa försök och om jag inte såg fel så såg det ut som om Zayn faktiskt också log. Liam reste sig tillslut upp och satte sig vid sängänden. Jag drog smärtsamt handen över mina lår. Mina shorts följde med och satte sig högt upp på låret. Irriterad lirkade jag ner dem. Det gick segt eftersom värmen gjorde mig helt svettig och kladdig.
- vart är vi? Har Koh Samui verkligen ett sjukhus? Frågade Zayn helt plötsligt. Jag kollade upp och släppte mina shorts.
- nej, vi är i Bangkok, svarade Liam och gäspade han med. Gäspen smittade av sig och nu satt även jag och gäspade. 8 timmar i ett väntrum tar på krafterna. Eftersom Zayn inte vaknat förens för ca tio minuter sedan så hade vi inte fått gå in tidigare. Men nu var det skönt att veta att det inte var något allvarligt.
Jolinas perspektiv
Dörren öppnades och in kom en blond, lång sjuksköterska och inte den lilla thailändska som vi haft förut.
- Jag är ledsen men jag måste tyvärr be er gå, men ni får gärna sitta i väntrummet för Zayn måste få vila, sa hon på engelska med en brytning som jag mycket väl kände igen. Den var så lik min mammas att det var skrämmande. Och hennes blonda hår och blå ögon fick mig ännu mer säker. Jag kollade ner på hennes tröja där det satt en liten lapp. Kristin stod det.
- ursäkta, men är du möjligtvis svensk? Frågade jag osäkert på svenska. Om hon inte var det skulle jag bara framstå som korkad men den riken tog jag. Hon sken upp i ett leende.
- ja det är jag, är ni också det?
- nej, bara jag, sa jag och skrattade lite tyst. Hon nickade fundersamt, och kollade sedan på mig.
- är du hans flickvän? Sa hon. Jag kollade ner på min hand som låg vilandes på sängkanten ihop kopplad med Zayns hand.
- eh, ja.. sa jag generat. Jag vet inte varför jag alltid blir så generad när folk frågar det men det bara blir så. Inte för att jag skäms utan mer för att ordet flickvän påminner mig om att han faktiskt är min.
- du kan få stanna om du vill men bara du låter få honom vila, sa hon och log vänligt mot de andra innan hon gick ut.
- vad i hela friden sa ni? frågade Liam oförstående.
- svenska låter så kul, nästan som om ni sjunger, skrattade Niall och reste sig upp. Han lutade sig försiktigt över Zayn och gav honom en kram. Liam gjorde det samma och reste sig upp från sängen.
- jag får stanna men bara om jag låter honom sova, förklarade jag och de nickade sorgset.
- aha… men vi får inte stanna? Sa Niall med ledsen röst. Men sprack snabbt upp i ett leende.
- vi ses sen, ta hand om honom! ropade de efter sig och dörren slog igen. Nu var allt man kunde höra den pipande maskinen och Zayns tunga andetag. Hans ögon var slutna och munnen lätt öppen. Jag satte mig ner i stolen och la upp fötterna på den andra stolen. Jag plockade upp mobilen från väskan och skickade iväg ett sms till Clara.
Hej girl! Hoppas att allt är bra med dig. Själv sitter jag på ett sjukhus i Thailand för min kära pojkvän ramlade överbord och slog i huvudet på vägen ner. Men lägen är under kontroll nu. Åh, jag vill bara berätta för dig vem han är men du får veta när du kommer till mig när vi är hemma igen. Puss! /J
Mina fingrar dansade över tangentbordet på min slitna iphone. Det rosa skalet hade börjat tappa färg i sidorna men det gjorde mig inte så mycket. Jag rev lite på det i väntan på hennes svar. Klockan var ju trots allt bara sju på eftermiddagen hemma så hon var nog vaken. Det dröjde inte länge förens hennes svar kom in. ” NO JIMMY PROTESTED” lät det från den och jag skrattade. Att jag inte har hunnit byta sms signarl alltså, tänkte jag och knappade in mig kod.
”nä nu vill veta vem det är! Berätta, berätta, berätta, berätta!!! Hoppas han mår bättre snart iallafall, puss /C”
Jag fnissade bara åt hennes svar och la snabbt ner mobilen i väskan igen. Anledningen till att inte berätta att det är självaste Zayn Malik från One Direction jag är tillsammans med var för att hon antagligen skulle dampa loss. Hon skulle bli så avundsjuk. Egentligen var hon inget stort fan men hon tyckte att alla var galet snygga. Och jag kunde inte göra något annat än att hålla med. Jag är dock förvånad att hon inte har sett något om vårt förhållande det på nätet, tänkte jag innan jag hörde hur Zayns maskin började pipa snabbare och snabbare. Mitt hjärta följde med. Tre sjuksköterskor kom inspringandes. Ingen var blond och hette Kristin. De bara pratade Thailändska och jag förstod inte ett dugg. Vad hände?! Det här verkar inte bra...
Jag har haft skrivtorka. Det har bara varit jobbigt. Inte kul som det borde vara. Inga ideer i skallen alls men nu är jag tillbaka. Förhoppningsvis hehe!
Kapitel 38 - Gotta be you
Tidigare, Liams perspektiv
Mitt i allt hör jag hur Niall skriker mitt namn. Jag vänder mig om och kollar på folkmassan som flockas runt kanten av båten.
- förlåt men jag måste gå, sa jag och skyndade mig fram.
- vad har hänt? Frågade jag Louis när jag kom fram.
- Zayn ramlade ombord, sa han med skräck i ögonen.
- men han kan ju inte simma?, sa jag förtvivlat.
- nä, det är just det som är grejen, sa han innan han sprang fram till kanten och drog av sig tröjan han hade på sig och hoppade i vattnet efter Zayn.
Zayns perspektiv
Ängen var grön och fylld med lila och rosa blommor. Solen strålade som aldrig förr. Det var helt vindstilla i luften och allt man kunde höra var ljuden av våra skratt. Jolina sprang framför mig med handen kopplad till mig. Hennes vita sköra klänning fladdrade efter henne och hennes långa tjocka fläta dunkade i ryggen på henne för varje steg hon tog. Jag tog sats och fångade in henne i mig famn. Hennes skratt klingade högt. Hon vände sig om så hennes gröna ögon stirrade in i mina nöt bruna ögon. Hon drog handen genom mitt hår samtidigt som våra läppar möttes. Men mitt i allt var det som marken försvann. Det gröna gräset färgades till brun äckling lera, den blåa himlen till grå och fylld av tjocka moln och vinden blåste kallt. Det var då, då som Jolina flög med i vinden och försvann, som ett utsuddat dammoln. Hennes tomhet lämnade ett hål i marken. Ett svart djupt hål. Jag lutade mig över kanten och kollade ner. Långt, långt där nere syntes ett litet ljus. Jag la mig ner på marken och kollade över kanten. Ljuset blev större och större och jag sträckte mig närmre och närmre det. Men jag sträckte mig för långt. Helt plötsligt föll jag ner och det vita ljuset blev bara ljusare. Ljuset bländade mig och jag fick stätta upp handen för ögonen för att inte bli blind. En svag röst långt borta ropade mitt namn. Det var Jolinas röst.
– Zayn, Zayn, Zayn.
Jolinas perspektiv
Han satte sig hastigt upp och andades häftigt. Han måste ha drömt något för hans ögonlock hade ryckt och blinkat de senaste minuterarna. När Zayn kollade upp på mig kastade jag mig upp från stolen och runt hans hals. Tack gode gud för att han lever, tänkte jag och kramade honom hårdare. Hans hand strök längst ryggen på mig samtidigt som jag hörde dörren öppnas bakom mig. Louis röst hördes och vad jag kunde tyda så pratade han med Harry. När jag vände mig om såg jag de två komma ingående helt rödbrända om kinderna och hålla om varandra. När de såg Zayn släppte de snabbt taget om varandra och sprang fort fram.
- emh..vad gör jag på ett sjukhus? Frågade Zayn och kollade sig runt. Han hade en syrgas slang uppsatt i näsan och dropp kopplat till armen. Han hade också ett stort plåster i pannan. Man kunde redan ana en svag röd fläck från insidan av plåsterlappen, även fast de nyss bytt den.
- du ramlade överbord och slog olyckligtvis i huvudet.. vad har vi sagt om att somna hur som helst? Sa Louis och nöp honom i kinden. Alla fyra skrattade lite åt Louis som alltid kunde få en på bättre humör.
- emmh…så det är inget allvarligt? Frågade Zayn och kisade med ögonen då en stark solstråle kikade in från gardinspringan.
- nej, Louis, din hjälte, räddade dig, sa Louis stolt och borstade bort lite lotsas smuts från tröjan. Harry slog till honom löst i huvudet och skrattade åt hans tönterier.
- Jag är glad att du är okej i alla fall, viskade jag och gav honom en kyss.
- bläää..hångla någon annanstans, Harry och tog Louis i handen och gick ut mot väntrummet.
Innan de stängde dörren vände sig Louis om och sa:
- här kommer Niall och Liam!
Blev ett lite kort kapitel idag men jag har JÄTTEMYCKET i skolan så jag hinner inte skriva mer. Hoppas ni gillar det.. och det är inte helt lugnt än i novellen utan det kommer lite drama!!
Kapitel 37 - Gotta be you
- vem vinkar du åt? Frågade Liam när jag kommit upp från stegen.
- åt en jättegullig tjej som jag träffade på flygplatsen påväg hit. Amanda heter hon, sa jag och kollade upp mot Amanda. Hon log fortfarande lika stort. Jag kollade på Liam som stod och stirrade på henne.
- det är fult att stirra, viskade jag till honom och skrattade. Men han var som fast. Harry, som nu också kommit upp från vattnet, pekade undrande på Liam och sa:
- vad är det med honom? jag ryckte på axlarna och skrattandes gick jag och Harry därifrån och lämnade en näst in till paralyserad Liam bakom oss.
Zayn perspektiv
– Tjenare badkrukan, sa Harry som kom upp från trappan. Han log stort mot mig och vattendroppar skvätte från håret när han ruskade på huvudet. Jag räckte honom handduken som låg bakom mig. Jolina som kom upp bakom honom smet snabbt förbi Harry och tog handduken innan han ens hunnit reagera.
- hey, det där var min, utbrast han och knuffade till henne. Jolina bara skrattade, virade in sig i handduken och satte sig bredvid mig. Jag drog in henne i min famn och försökte värma henne. Trots den heta värmen i luften så blåste det lite kyligt ute på havet.
- säker att du inte vill lära dig simma älskling? Frågade Jolina mjukt och kollade upp på mig.
- jag vet inte, sa jag tyst. Jag kollade ut på utsikten som syntes från båtens andra våning. Det stora havet bredde ut sig och jag kunde skymta något som såg ut som delfiner en bit bort. Här uppifrån såg vattnet så ofarligt ut men när jag var nere i vatten så fick jag nästan panik.
- det var helt otroligt, sa Louis som nu också kom upp från trappan med Tilda bakom sig. Nialls huvud uppenbarade sig bakom Tilda och han hade samma glada leende på läpparna som han alltid hade. Alla tre hade varsin stor glass i handen. Jag kände hur det vattnades i munnen, mm glass.
- tack för att ni frågade om vi också ville ha, sa Jolina och skrattade. Det var som om hon hade läst mina tankar.
- precis, sa jag instämmande. Jolian kollade upp på mig och log. Jag lutade mig ner och gav henne en puss. Hennes läppar smakade salt från havet och lite tång.. haha. Jag kollade mig omkring. Någon saknades.
- vart är Liam förresten? Jag kollade på Jolina och Harry som nu utbytte blickar och skrattade.
- han står helt paralyserad och kollar på en tjej. Han har ju stått där i typ 5 minuter nu, skrattade Harry. Jag reste mig upp och gick bort mot trappan. Jag kollade ner men såg ingen Liam. Jag fortsatte bort mot andra sidan och lutade mig över kanten för att se lite bättre.
Samtidigt Liams perspektiv
Det var ju hon, tjejen från Southampton. Hennes leende var lika stort som det jag kom ihåg, hennes hår lika glänsande brunt och hennes ögon lika bruna. Jag rättade till frisyren, tog ett djupt andetag och började gå mot trappan. vad skulle jag säga? ”hej jag har inte kunnat sluta tänka på dig sen min tjej gjorde slut, vill du ta en fika nån gång?” skulle inte tro det.. ”tjenare kexet, här står du och smular” nä fy, hon kanske inte alls diggar såna töntiga raggnings repliker.. ”hej, jag heter Liam” nej men det vet hon nog redan, eller kanske inte.. tankarna snurrade runt mer än vanligt påväg mot tjejen som jag gått och tänkt på. När jag bara var några få meter framför henne kunde jag inte komma ihåg vad det var Jolina hade sagt att hon hette… något på A.. Alice..nej..Anna..nej..Alicia nej! Allt blev bara fel. När hon bara stod några decimeter framför mig löste sig allt.
- vad är oddsen att vi träffas på en liten ö i Thailand av alla ställen? Skrattade jag och hon bara nickade. Jag tackade gud mentalt för att jag kommit på något bra att säga.
- eller hur, sa hon på den sötaste dialekten jag någonsin hört. Hennes ljusa röst passade bra med hennes lilla nätta figur. Hon sträckte fram sin hand. Hennes armband fastnade i hennes ljusrosa linne påväg mot min hand.
- Amanda, sa hon och log lika stort som förut. Hennes leende spred sig och med ett lika stort leende presenterade jag mig.
- Liam, jag tog hennes hand och skakade.
- jo jag vet det, skrattade hon och lika så som leendet smittade det också av sig.
- så, vart bor du? Eller hur kan jag få tag på dig? Frågade jag och höll tummarna bakom ryggen…tänk om hon inte ville ses? Mitt i allt hör jag hur Niall skriker mitt namn. Jag vänder mig om och kollar på folkmassan som flockas runt kanten av båten.
- förlåt men jag måste gå, sa jag och skyndade mig fram.
- vad har hänt? Frågade jag Louis när jag kom fram.
- Zayn ramlade ombord, sa han med skräck i ögonen.
- men han kan ju inte simma?, sa jag förtvivlat.
- nä, det är just det som är grejen, sa han innan han sprang fram till kanten och drog av sig tröjan han hade på sig och hoppade i vattnet efter Zayn.
Lite spänning där, tankar på detta?
