.

Tidigare, Jolinas perspektiv

- Jag är glad att du är okej i alla fall, viskade jag och gav honom en kyss.

- bläää..hångla någon annanstans, Harry och tog Louis i handen och gick ut mot väntrummet.

Innan de stängde dörren vände sig Louis om och sa:

- här kommer Niall och Liam!

Nialls perspektiv

Ett pipande ljud hördes från en maskin som stod i hörnet av det lilla rummet. Den var kopplad med en sladd till Zayn. Den höll koll på vartenda hjärtslag som slogs. Det lilla rummet rymde endast en säng, en hjärtmaskin, syrgas och två stolar. Jolina satt på den ena och log stort när vi kom mot dem. Jag tog sikte på den gröna, ganska fula, stolen som stod placerad bredvid sängen och Jolina. När jag satte mig ner protesterade Liam ljudligt.

- Niall! Jag hade tänkt sitta där, sa han och plutade med underläppen. Jag skrattade åt honom men klappade på mitt knä som han sedan satte sig på. Jag kikade fram bakom hans långa kropp och såg en trött och sliten Zayn ligga och kolla på oss. Hans ögonlock rörde sig långsamt upp och ner.

- hur är det? Frågade Liam. Zayn gäspade stort och suckade när han var klar.

-jag vet inte än, jag är väldigt trött iallafall.

- jo men det är ju klart, du slog ju i huvudet, sa jag och försökte flytta på Liam. Han var tyngre än jag trott. Jag tog tag i hanken på hans jeans och drog, utan resultat.

- kom igen tjockis, flytta på dig då. Liam och Jolina skrattade åt mitt lönslösa försök och om jag inte såg fel så såg det ut som om Zayn faktiskt också log. Liam reste sig tillslut upp och satte sig vid sängänden. Jag drog smärtsamt handen över mina lår. Mina shorts följde med och satte sig högt upp på låret. Irriterad lirkade jag ner dem. Det gick segt eftersom värmen gjorde mig helt svettig och kladdig.

- vart är vi? Har Koh Samui verkligen ett sjukhus? Frågade Zayn helt plötsligt. Jag kollade upp och släppte mina shorts.

- nej, vi är i Bangkok, svarade Liam och gäspade han med. Gäspen smittade av sig och nu satt även jag och gäspade. 8 timmar i ett väntrum tar på krafterna. Eftersom Zayn inte vaknat förens för ca tio minuter sedan så hade vi inte fått gå in tidigare. Men nu var det skönt att veta att det inte var något allvarligt.

Jolinas perspektiv

Dörren öppnades och in kom en blond, lång sjuksköterska och inte den lilla thailändska som vi haft förut.

- Jag är ledsen men jag måste tyvärr be er gå, men ni får gärna sitta i väntrummet för Zayn måste få vila, sa hon på engelska med en brytning som jag mycket väl kände igen. Den var så lik min mammas att det var skrämmande. Och hennes blonda hår och blå ögon fick mig ännu mer säker. Jag kollade ner på hennes tröja där det satt en liten lapp. Kristin stod det.

- ursäkta, men är du möjligtvis svensk? Frågade jag osäkert på svenska. Om hon inte var det skulle jag bara framstå som korkad men den riken tog jag. Hon sken upp i ett leende.

- ja det är jag, är ni också det?

- nej, bara jag, sa jag och skrattade lite tyst. Hon nickade fundersamt, och kollade sedan på mig.

- är du hans flickvän? Sa hon. Jag kollade ner på min hand som låg vilandes på sängkanten ihop kopplad med Zayns hand.

- eh, ja.. sa jag generat. Jag vet inte varför jag alltid blir så generad när folk frågar det men det bara blir så. Inte för att jag skäms utan mer för att ordet flickvän påminner mig om att han faktiskt är min.

- du kan få stanna om du vill men bara du låter få honom vila, sa hon och log vänligt mot de andra innan hon gick ut.

- vad i hela friden sa ni? frågade Liam oförstående.

- svenska låter så kul, nästan som om ni sjunger, skrattade Niall och reste sig upp. Han lutade sig försiktigt över Zayn och gav honom en kram. Liam gjorde det samma och reste sig upp från sängen.

- jag får stanna men bara om jag låter honom sova, förklarade jag och de nickade sorgset.

- aha… men vi får inte stanna? Sa Niall med ledsen röst. Men sprack snabbt upp i ett leende.
- vi ses sen, ta hand om honom! ropade de efter sig och dörren slog igen. Nu var allt man kunde höra den pipande maskinen och Zayns tunga andetag. Hans ögon var slutna och munnen lätt öppen. Jag satte mig ner i stolen och la upp fötterna på den andra stolen. Jag plockade upp mobilen från väskan och skickade iväg ett sms till Clara.

Hej girl! Hoppas att allt är bra med dig. Själv sitter jag på ett sjukhus i Thailand för min kära pojkvän ramlade överbord och slog i huvudet på vägen ner. Men lägen är under kontroll nu. Åh, jag vill bara berätta för dig vem han är men du får veta när du kommer till mig när vi är hemma igen. Puss! /J

Mina fingrar dansade över tangentbordet på min slitna iphone. Det rosa skalet hade börjat tappa färg i sidorna men det gjorde mig inte så mycket. Jag rev lite på det i väntan på hennes svar. Klockan var ju trots allt bara sju på eftermiddagen hemma så hon var nog vaken. Det dröjde inte länge förens hennes svar kom in. ” NO JIMMY PROTESTED” lät det från den och jag skrattade. Att jag inte har hunnit byta sms signarl alltså, tänkte jag och knappade in mig kod.

”nä nu vill veta vem det är! Berätta, berätta, berätta, berätta!!! Hoppas han mår bättre snart iallafall, puss /C”

Jag fnissade bara åt hennes svar och la snabbt ner mobilen i väskan igen. Anledningen till att inte berätta att det är självaste Zayn Malik från One Direction jag är tillsammans med var för att hon antagligen skulle dampa loss. Hon skulle bli så avundsjuk. Egentligen var hon inget stort fan men hon tyckte att alla var galet snygga. Och jag kunde inte göra något annat än att hålla med. Jag är dock förvånad att hon inte har sett något om vårt förhållande det på nätet, tänkte jag innan jag hörde hur Zayns maskin började pipa snabbare och snabbare. Mitt hjärta följde med. Tre sjuksköterskor kom inspringandes. Ingen var blond och hette Kristin. De bara pratade Thailändska och jag förstod inte ett dugg. Vad hände?! Det här verkar inte bra...