.

Tre veckor senare – konsertdag.

 

”sån himla tur att vi kunde få gå på Scandinavium istället.” Michaela kvittrade och studsade upp och ner medan vi gick mot inomhusarenan i Göteborg. ”så, vi skulle fråga efter våra namn i insläppet?”

”ja” svarade jag och plockade upp mobilen. Jag läste igenom mailet jag fått av One Direction management. ”det står såhär: we have already put your names up on the VIP-list, so all you have to do is tell them your names and one of us will come and get you by the entrance.”

 

“okej, det låter lätt, kan ju inte vara så svårt” Michaela hade på sig ett vitt linne med texten ”one direction” skrivet på ryggen i rött och ett par svarta jeans. Jag själv hade valt att ta på mig en vanlig vit slapp t-shirt och ett par löst sittande blåjeans uppkavlade en liten bit vid ankeln. Men för att visa mitt 1D stöd hade jag tagit med mig en hoodie med en gruppbild på alla killarna i svartvitt, men trots att det var slutet på september var det fortfarande 17 grader i luften och en liten springa sol letade sig in mellan husen, fick dem ligga nerstoppad i väskan. Vi gick bland flera hundra tjejer som antingen skrek, grät eller gick med stora leenden på sina läppar, och några utomstående människor som inte förstod ett dugg av vad som pågick och gick runt med något förvirrande ansikten. Jag greppade tag i Michaelas hand och kollade ner på henne då hon var hela 22 cm kortare än mig.

”tänk att du ska få se dem på riktigt för första gången!”

”jaa!” pep hon. ”för vissa har ju redan sådär sprungit in i dem två gånger…” sa hon och skrattade.

”vem skulle det kunna vara?” jag låtsades oförstående och lyfte på ögonbrynen medan jag kollade upp på himlen som var färgad svagt orange-rosa av solnedgången. En tjej som gick och fläktade sig med handen framför ansiktet gick in i mig.

”åh gud förlåt!” hon la handen på mig axel när hon utbrast: ”wow, snygg väska.” Jag kollade ner på min mönstrade axelväska. Kanske inte min favorit men den funkade.

”det gör inget, och tack!” sa jag och sträckte fram handen. ”Jag heter Julia och det här är min kompis Michaela.” jag backade lite så Michaela syntes bredvid mig. Och Michaela, som var ännu mer social än vad jag var, stack glatt fram handen och hälsade på henne.

”Jag heter Daisy” svarade tjejen och gjorde precis som jag, backade och pekade på sin kompis bredvid sig. ”detta är Isa. Jag antar att ni också ska till konserten?” sa hon och fnissade.

”helt rätt, det ska vi.” bekräftade Michaela. De två andra tjejerna var fullkomligt fullproppade med One Direction prylar. Det stod skrivet Harry i pannan på Isa med två små hjärtan längre ner på kinderna och Daisy hade alla killarnas namn skrivet lite överallt på kroppen, tillsammans med stora tröjor med logan 1D och söta citat av killarna. Jag upptäckte ett längre ner till höger på Daisys tröja som löd: I shouldn't even be telling this, but... One day, Liam and I were goofing around and we ended up kissing – Zayn.

 

“näeh?” sa jag och pekade på citatet. Daisy nickade ivrigt och sa:

”jo, det är sant. Jag läste en intervju med dem där Zayn sa det. Han sa dock att det bara var på skoj men jag menar, Ziam, can we really resist that cute bromance?” Daisy uttalade den sista meningen på perfekt amerikanska. Michaela måste också ha märkt det för hon frågade:

”american girl?”

”yup, you know it.” svarade Daisy och skrattade. Hennes långa bruna lockar skumpade till skrattet och hon fick små söta smilgropar i kinderna. Isa kollade upp från sin mobil med stora exalterade ögon.

”hörrni, de sägs att dem har öppnat insläpper nu”. Vi allihop kollade på varann och satte, med stora leenden, fart mot arenan. När vi nådde de långa körna viskade Michaela i mitt öra.

”måste inte vi gå till den där?” sa hon och pekade på den öppna men tomma ingången. Mattan som låg utrullad utanför hade tre stora svarta bokstäver på. VIP. Jag nickade och vände mig om mot Daisy och Isa som hade ställt upp i kön.

”hey, tjejer, det var jättekul att träffa er men vi måste gå bort till en annan kassa.” sa jag och de kollade förvånat på oss. När jag pekade mot vip-ingången gapade de med munnarna.

”skämtar du med mig? Hann ni få tag i VIP-biljetter?” frågade Isa chockat. Jag kollade tveksamt ner på Michaela som nickade mot mig. Jag förstod hennes nickning att jag skulle säga sanningen men sa istället:

”ja… eller vi fick dem av en bekant.” sa jag och andades ut. Det var inte direkt ljug och det var nog bäst då kön hade tystnat och alla stod och kollade på oss efter Isas höga fråga. 

”men, nu måste vi kila. Hoppas att ni får bra platser och ser bra.” sa Michaela och vinkade mot dem. De vinkade med ett chockat men glatt leende tillbaka. Vi gick mot ingången där en kvinna i femtioårs-åldern stod med en lista under armen.

”hej, Julia Antoine och Michaela Granqvist.” sa jag och log mot damen. Och drog sitt finger läst listan och sken upp i ett leende.

”Välkomna tjejer. Jag ska ropa på någon som visar er till er plats.” sa hon och gick bort mot ett litet bord. Hon plockade upp något som liknade en stor walkie-talkie – antagligen kallad komradio. ”Hey Tony, it’s me Lisa. We have two girls here at the VIP , Julia Antoine and Michaela Granqvist, who needs an escort to their seats, kom.” Det rasslade lite i apparaten annan en mörk brittisk röst hördes.

“Paul is coming. Kom.” Julia och jag tittade spänt på varann. Skulle killarnas egna livvakt komma och hämta oss? Eller var det för bra för att vara sant? Vi stod där i vad som kändes en timma men som troligen bara var några få minuter innan vi såg ett välkänt ansikte. Det ansikte som ofta fanns med på paparazzi bilder i närheten av killarna.

”Hello there girls. My name is Paul…” han avbröts av några skrikande tjejer i könbredvid som tydligen känt igen Paul. Han log och lutade sig fram för att höras bättre.

”…and I will show you your seats, but first, I have a surprise for you.”

---

Hmm... vad kan det vara Paul har i tanke för tjejerna??