.

Några dagar senare, hemma i Sverige.

Den tunga resväskan dunkade i marken när jag gick ner för trapporna från vägen där taxin släppt av oss. Vårt hus låg nedanför backen och jag kunde redan se skymten av den vita villan. Pappa pustade efter mig och sa irriterat:

”Snälla, kan du lyfta den? Du förstör ju väskan.” Jag tog tag i handtaget och lyfte upp den med båda händerna de sista trappstegen. De gröna buskarna hade börjat skifta i svagt gult och det låg redan några löv nere på marken. Ju fler steg jag tog desto mer kunde jag se mitt älskade fönster på övervåningen. De vita gardinerna hängde lika rakt som de alltid gjorde och mina gröna växer var sig lika. Jag skyndade mig fram till den turkosa ytterdörren, som mamma valt i pappas protest då hon tyckte att det skulle ha sett för stelt ut med ett helt vitt hus men vita fönster ramar, vit fasad och vit dörr, och släppte min axelväska som landade med en duns på marken. Två böcker, en vattenflaska, en kofta och diverse småprylar blev rätt anstängande för axeln. Mamma låste upp dörren och en pust av hemma kom mot oss. Jag hade aldrig tyckt att vårt hus hade någon speciell doft så som jag tyckte att många andra hade. Michaelas hus luktade ofta svagt av sköljmedel, mormor och morfars hus luktade alltid småkakor då mormor var en riktig fena på att baka och hemma hos farmor i Italien luktade det rök. Måste erkänna att jag föredrar de två tidigare dofterna. Men nu när jag kom in i huset kunde jag känna en svag doft av mammas parfym, Bvlgari ”Jasmin Noir” blandat med pappas, Dior homme sport. Jag tog ett djupt andetag så hela lungan fylldes av hemma. Jag lämnade kvar resväskan nere i hallen och sprang upp på mitt rum. Det såg lika fint ut som det gjort när jag lämnat det – förutom att min lilla blomma på skrivbordet var i stort sätt död. Jag tog ett hopp och slängde mig utmattat på sängen. Den ena kudden ramlade ner på golvet men jag orkade verkligen inte böja mig ner för att plocka upp den. Vårt flyg hade blivit försenat med två timmar och det hade dröjt ett bra tag innan våra väskor hade kommit utåkandes på rullbandet väl hemma på Landvetter. Klockan hade redan hunnit bli sju och min mage kurrade med tre minuters mellanrum. Precis lagom kom mamma upp till mitt rum och satte sig på sängkanten. Hon la sin hand i min och kollade på mig sådär som bara hon kunde. Det var som om blicken var fylld med kärlek och fick mig varm och trygg i hela kroppen. Då hon lämnat dörren öppen kunde jag känna hur doften av tomat sås fyllde rummet. Som om mamma hade läst mina tankar sa hon:

”pappa lagar lite spagetti med tomatsås.” Min mage kurrade till och hon log. ”jag antar att det lär behövas” sa hon och kramade min hand innan hon reste sig och gick ut. Jag stäckte mig mot min mobil och såg att jag hade fem sms från Michaela. Istället för att svara i skrivande form bestämde jag mig för att ringa.

”Julia!” utbrast hon när det hunnit gå fram några få signaler. Och som hon redan visste att jag skulle fråga lade hon till: ”ja jag har suttit med mobilen i handen sedan du lämnade hotellet i London.”

”förlåt, jag hade helt glömt bort mobilen. Men nu är jag hemma iallafall och jag saknar dig så mycket att jag inte vet vart jag ska ta vägen.” sa jag och fingrade på smycket som hängde ner från skalet till min iphone.

”jag kommer om fem.” sa hon och la på. Jag skrattade åt min knäppa kompis som kände mig för väl. Jag reste mig och begav mig ner till köket.

”Mic kommer så duka för fyra är ni snälla” sa jag innan jag försvann in på toaletten. Jag kunde anta att Michaela ville ha mat eftersom hon var besatt i min pappas italienska mat, även fast det bara var något så simpelt som pasta med tomatsås. 

***

”phu, det där smakade gott. Varför öppnar du inte en resturang Antonio? Jag skulle vara din stammis.” Michaela tog sig över sin lilla knubbiga mage och log ett fint stort leende. Jag, mamma och pappa brast ut i skratt och pappa nickade.

”tja… varför inte, jag menar så länge du skulle vara där så kan jag ju inte riktigt klaga.” sa pappa och vi skrattade allihop.

”tack så mycket för maten men nu ska jag och Mic dra till affären” sa jag och klappade Michaela på låret.

”ja, tack så mycket och vi får väl se hur det går, hade du tänkt och rulla mig till affären eller?” sa Michaela bakom mig. Vi skrattade och jag gav henne en kram.

”gud vad jag har saknat dig knasboll.”

Väl ute på väg mot affären kollade Michaela på mig med något lömskt i blicken.

”vad?” frågade jag och knuffade lite löst på henne.

”hur var det?”

”det var bra, London var jättefint. ”sa jag och log.

”amen, jag menar ju inte det. Jag menar, hur var det att träffa One direction?” hon log stort och jag kunde inte själv låta bli att le. Det hade inte gått en dag utan att jag tänkte på Harry sedan jag träffade honom för första gången.

”det var jättekul. De var ännu snyggare i verkligenheten och de var mysiga och roliga.” svarade jag medan jag stoppade ner händerna i fickorna för att sedan känna min mobil. Det fick mig att komma på att jag inte hade sms:at Harry för att höra hur han hade haft det i Paris. Jag tog snabbt upp den och skickade iväg ”I’m home now. Are you? Did you have a good time in Paris? Xx Julia.” Michaela slog mig på armen medan jag kollade igen twitter på den lilla skärmen.

”vad är det?” jag kollade upp på henne där hon stod helt stilla med vidöppen mun. ”Michaela?” hon pekade framför sig. Jag kollade dit och vi såg definitivt samma sak. Vi hade redan hunnit till den lilla affären och på utsidan satt förstasidan av alla tidningar. Längst ner till höger satt tidningen ”BILD” och på framsidan prydde en mycket bekant person. 

Jag har försökt göra kapitlerna lite längre. Hoppas att ni gillar det. Då jag fortfarande i chock åt den höga siffran av läsare som fortsätter visa sig varje dag på statistiklinjen så tänkte jag att vi kunde prova en grej. 5 kommenter till nästa! Det är jättekul att veta vad ni tycker och tänker om novellen och jag vill ju somsagt gör den så bra som möjligt så om ni har några önskemål, påpekningar eller idéer - kom gärna med dem. Kram!

Så, 5 KOMMENTARER TILL NÄSTA KAPITEL!