.

Harrys perspektiv 

Jag lutade mig fram och kollade på Julia som satt några säten bort. Hon kollade med en halvt öppen mun och koncentrerade ögon när Nicholas, huvudpersonen i musikalen, sjöng en sång medan han dansade upp för kullar med London framför sig, det var slutet på pjäsen. Och det var egentligen det ända jag sett då jag inte kunnat slita mina ögon från Julias fina. Då och då hade jag kunnat se hur hennes ögon började titta mot mig och då hade jag snabbt vänt tillbaka blicken till scenen. 

***

Julia stod framför mig och hennes mamma och pappa stod och väntade på henne en bit bort. Jag gick fram med henne till hennes föräldrar. Hennes pappa tog ett rejält tag i min hand och sa att det var trevligt att råkas. 

"thank you for that lovely performance earlier" sa jag och alla började skratta. "or should I say.." jag hostade till och försökte säga tack på svenska som några fans lärt oss på vår senaste visit i Sverige. "tak" sa jag osäkert och de skrattade. 

"do you know you just said 'roof'?" sa Julia och log.

"you have to have to say it more powerful, like tacos" 

"well, I love tacos so I know how that pronouns" sa jag och försökte på nytt. "tack" 

"well, you’re getting there. Trust me, I know how hard it is." Sa hennes pappa och skrattade.

"yeah, and Italians really love their own language right?" skrattade jag.

"how did you know he's Italian?" frågade Julia och kollade förvånat på mig. Fan! Hur i hela friden skulle jag kunna förklara det utan att säga att hon själv hade berättar det för mig för några veckor sedan på sms.  

"emh..you look Italian…?" försökte jag. 

"oh thank you Harry. And Julia told me that it’s Styles, not Slyes or whatever I said before, sorry for that." sa hennes pappa och skakade hand med mig. 

Förutom att jag skulle få träffa Julia på vår konsert om tre veckor så ville jag iallafall få henne att tro att jag ville ha hennes nummer, men vad hon inte visste var att jag redan hade det. Men hur skulle jag kunna förklara det? 

"Could I possibly get your number?" frågade jag osäkert. Jag kunde se i ögonvrån hur hennes mamma drog sin man i armen och gick några steg bort.  Julia sken upp och nickade ivrigt. 

"Harry, you need to come now!" jag kunde höra Zayn ropa en bit bort.

"I'll have to take it when I see you in Sweden!" sa jag och böjde mig långsamt fram och kysste Julia försiktigt på kinden. ”and where in sweden do you live?” frågade jag när jag redan börjat gå baklänges mot killarna.

“Gothenburg”

“Well, perhaps I can get it arranged that you and your friend can come to that one in Scandinavium instead of Globen in Stockholm.” Sa jag och vände mig om med ett leende på läpparna. Jag närmade mig killarna och jag undrade verkligen vad som kunde vara så himla viktigt att de var tvungna att avbryta min och Julias konversation...