.

"wohh..wha...Julia?" Harry Styles kollade frågandes på mig med ett leende på läpparna. Det var som om allting slutade dungera inom mig och jag tror för en sekund att mitt hjärta hoppade över ett slag. Han kom ihåg mitt namn. Mitt. 

 

"D..yo.. You remember my name?" sa jag, och det konstiga var att jag var mer nervös nu än vad jag var första gången jag träffade honom. Fast och i försig..det kanske inte var så konstigt då resten av One Direction stod och glodde på mig. Alla var så perfekta! Och jag stod här i tråkigt hår, ful och grå i ansiktet och en svart långklänning som fick mina bröst att se ännu mindre ut än det redan var - great!  Som tur var hade jag iallafall på mig itt nya Marni-halsband jag fått av pappa tidigare under dagen. 

 

"ofcaurse! I think you remeber a person you ran in to and fell to the floor only yesterday" sa han och log sitt charmiga leende. "oh, now I'm beening rude. Lads, this is Julia." sa han och drog en visande hand gest framför de fyra killarna. Alla log och sträckte fram handen. Louis kollade lite extra på mig innan hans ögon vidgades och kollade på Harry. "that Julia?" sa han och betonade 'that'. Vad menade han med det? Hade Harry pratat om mig? Fjärilarna som äntligen hade lämnat min mage kom snabbt tillbaka. Vadå den Julia? Jag kollade på Harry som gav Louis en menande och besvärad blick. När jag hälsade på Liam var han så glad som alla som träffat honom säger, när jag mötte Nialls hand pratade han på sin urgulliga irländska, när det var dags för Zayn gav han mig den där magiska blicken med sina förtrollande ögon som skulle få vilken tonårstjej att fälla pladask och när det slytligen var Louis tur lutade han sig fram och kysste mig på kinden och sa "nice to meet you babe." Men det bästa av allt var när Harry kollade på

mig och skrattade sitt Harry-skratt så hans smilgropar framhävdes. Jag trodde att jag skulle falla ihop och blåsa iväg i vinden som ett litet papper. 

 

"emh.." jag ruskade på huvudet och vände mig om där mamma och pappa stod med sina nyfikna blickar. "this is my parents." sa jag och trampade lite nervöst i marken. Mamma tog ett steg fram och hälsade på dem alla men pappa däremot var så illa tvungen att skämma ut mig, inte bara för världens finaste killar på denna jord utan också alla som stod utanför teatern och väntade på att bli insläppta, som också stod och glodde på dessa fem fenomenala pojkar. Pappa tog ett steg fram och började säga "so you must be Harry slyes? Was it? Well I have heard your son on the radio, what makes you beautiful." pappa gjorde det han absolut inte fick. Han satte upp sin hand framför munnen som en mikrofon och började sjunga, tack och loc inte lika högt som igår, "baby you light up my world like nobody else". Liam, Niall, Zayn, Louis och Harry brast ut i skratt och klappade händer. Jag själv var inte riktigt lika glad över pappas lilla framträdande.."shall we?" pappa sträckte fram handen mot den nu öppna entrén och hela gänget vände sig om. Jag fick tag i Harrys arm och han kollade på mig med sina gröna ögon. 

 

"sorry for that...my dad is so embarrassing "

 

"why? He seems like a cool dude." sa Harry och skrattade. När det var vår tur ingången sa han:

 

"ladies first" och visade med handen att jag skulle gå före. 

 

"you know that they say about that right?" frågade jag och fnissade lite. Harry kollade frågande på mig. 

"oh, you know...that you guys only say that to get at chance to stare at our asses." Harry rodnade när jag sa det och han kollade ner på sina skor men jag kunde skymta ett leende. Men när jag tänkte på vad jag precis sagt kom jag på att det kunde misstolkas, som om jag trodde att han skulle kolla in min rumpa - så gott det skulle gå för jag hade ju en lös långklänning på mig. "not that I think you are that type of guy though" skrattade jag nervöst. Han skrattade med mig och kollade sedan upp. Han bytte samtals ämne utbrast:

 

"are you stalking me?"Han kollade mystiskt på mig med ett leende som ryckte i ena mungipan men han kämpade för att hålla det inne. 

 

"what?..me? No! My mum booked this for us yesterday." sa jag och gestikulerade vilt.

 

"haha well in that case, it must be faith.." sa han och log försiktigt och satte fart mot gruppen människor som gick två-tre meter framför oss. Själv kunde jag inte låta bli att hoppa lite försiktigt och le med hela ansiktet. Harry hade precis sagt att han trodde det var ödet som hade fört oss samman två gånger på mindre än 48 timmar. 

---

Jag kommer aldrig få nog med att säga det så ni får stå ut:  TACK! Ni kan inte ana hur himla glad jag blir när jag läser era underbara kommentarer. Och jag läser alla och det är jättekul när ni kommer med idéer och jag tar åt mig allt och planerar in. Tack, tack, tack, tack!