.

Tidigare, Louis perspektiv
- Hallå? Vad har hänt med eran spontanitet? Vart är dem roliga killarna jag känner, sa jag och slog ut armarna. Varför skulle de vara så tråkiga? tänkte jag. Harry kollade upp på mig med ett stort leende.

- Jag älskar äventyr, sa han och alla börjde skratta.

---

Två dagar senare (Danielles återkomst), Liams perspektiv

 

- tack för idag killar! Ropade Tom efter oss. Jag vinkade till honom och sprang efter Niall, Harry, Zayn och Louis hade nu börjat gå mot utgången för att hinna ikapp. Man kunde höra alla fans skrika och ropa våra namn utanför radiostationen, som låg i Southampton. Ju närmre vi kom glasdörren, desto högre blev skriken. Niall vände sig om och kollade på mig med ett stort leende. Han pekade ofattbart på den stora folkmassan som nu syntes och han bara skakade på huvudet. Det kom några stora security vakter och gick runt oss. Louis, som gick först, öppnade dörren. Det dånande ljudet kunde jag aldrig vänja mig vid. Det var så häftigt att alla dessa människor hade kommit hit bara för att få se en skymt av oss. Jag kunde inte låta bli att sträcka ut handen för att hälsa på några fans. Alla var helt galna o bara skrek och grät, men mitt i mängden såg jag en tjej som stod helt lugnt och bara log jättestort. Hon hade rakt, brunt, hår som räckte henne ända till midjan. Det var något med hennes leende som fick mig att reagera inombords. Hon måste ha märkt att jag kollade på henne för hon vände ner blicken och log blygt. Hennes leende var så fint… nej stop och belägg Liam! Danielle kommer hem idag och du går och tänker på en annan tjej, fy skäms, tänkte jag och suckade och gick vidare. Dock så hade jag ju en anledning. Och jag skulle troligtvis aldrig se den här tjejern igen. Jag vände på huvudet och kollade på henne en sista gång. Hon log och kollade in i mina ögon den här gången. Hon hade bruna fina ögon. Jag skulle precis vända tillbaks huvudet när jag gick in i något hårt. Jag hörde fansen och grabbarna började skratta. Jag kollade upp för att se vad det var jag hade gått in i. Vår bil…Snyggt Liam, snyggt! Jag tog mig för huvudet och skrattade lite tyst.

- satans helvete… muttrade jag. Zayn kollade på mig med en frågandes ” gick det bra?”-blick och jag nickade. Vi vinkade hejdå en sista gång och smet in i bilen. Några tappra fans sprang efter bilen så långt de bara orkade.

- så, Danielle kommer hem idag va? Sa Harry efter ett tag. Jag nickade och fortsatte kolla ut genom vindrutan. Louis kollade upp från sin mobil.

- du ser inte så värst glad ut över det? Sa han frågande och kollade på mig. Jag tänkte tillbaka från igår kväll då jag hade fått ett sms från henne. Jag tog upp mobilen från fickan, letade upp Danielles sms och slängde bort mobilen till Louis som satt diagonalt mitt emot mig. Han harklade sig lite och läste högt upp det.

- ” We really need to talk when I come home../D” vad menar hon med det? Sa han och kollade upp på mig. Hans panna var ihop skrynklad och han såg bekymrad ut. Jag ryckte på axlarna. Niall som satt bredvid mig, lutade sitt huvud mot min axel.

- det kommer bli bra, det är säkert inget farligt, sa Niall i ett försök om att muntra upp mig. Han såg ungefär lika bekymrad ut som Lou, och resten av killarna för den delen, så det kändes inte riktigt som han trodde att allt var okej. Men jag uppskattade deras omtanke.

- Vad skulle jag göra utan er? Sa jag och skrattade lite åt mig själv. De andra sprack upp i ett leende och Zayn sa:

- du är alltid där för oss så vi är alltid där för dig.



Det knackade på dörren när jag stod i badrummet och rakade mig. Jag sköljde snabbt av löddret jag hade i ansiktet och sprang mot dörren. När jag öppnade den stod Danielle där..utan väskor. Jag stack ut huvudet för att se om de inte stod bakom henne. Hon avbröt mig:

- Liam, vi måste prata. Jag granskade hennes ansiktsuttryck och det såg inte positivt ut. Hon bet nervöst i nageln och vek ner blicken.
- Kan jag komma in?
Jag öppnade dörren så hon kunde gå in. Jag kollade på henne när hon gick raka vägen in till köket och följde efter. Jag satte mig ner på stolen bredvid henne. Hon tog ett djup andetag.

- Jag har träffat någon annan, sa hon och jag såg hur hennes ögon fylldes av tårar. Det svartnade för mig. Allt var borta. Det ända jag hörde var ”jag har träffat någon annan” om och om igen. Jag såg hur hennes läppar rörde sig och hon grät. Jag satt helt stum. Vad skulle jag säga? Okej? Vem är han? När? Till sist när jag fick tillbaka hörförmågan hörde jag hur hon bad om förlåtelse.

- snälla Liam, jag ville inte såra dig men vad skulle jag göra? snälla förlåt mig, bad hon. Hon tog sin hand och la den i mitt knä. Jag reste mig snabbt upp. Jag kunde inte känna henne. Det var tufft nog. Hon började gråta ännu mer.

- jag tror det är bäst om du går, fick jag ur mig. Danielle ställde sig upp och kollade på mig. Hon torkade bort en tår som sipprade ner längst kinden på henne. Hennes maskara hade runnit och hon såg helt förstörd ut. Var jag för hård mot henne? Nej.. Nej.. det var hon som hade hittat någon annan och hållit det hemligt för mig. Jag kände hur det blev alldeles suddigt i ögonen på mig.

- Danielle, snälla, bad jag. Jag ville inte att hon skulle vara här mer. Jag behövde bara gråta ut själv.
Hon gick med tunga steg till hallen och stannade när hon höll handen på handtaget.

- jag hoppas att du kan förlåta mig en dag Liam, sa hon och gick ut.  

---

Jag vill bara säga att detta är helt påhittat, jag hoppas verkligen inte att Liam och Danielle gör slut. De är SÅ söta tillsammans. Hoppas ni gillar det. Och tjejen Liam såg. Det är Amanda som fick rollen i novellen. :)
5 kommentarer tills nästa kapitel!